Och himlarna ska falla…

Osökt tänker jag på Ljus, ljus, ljus. Lesbisk kärlek och språkexperiment i förening är inte helt vanligt. I Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig är det Jonna och Niki som står i centrum. Och Jonna och Elin. Nu mot då. Vardag mot nostalgiskt turnéliv. Och det sliter och vrider och drar och trasar sönder, den där längtan hem och bort.

Jag gillar det här men till skillnad från Ljus, ljus, ljus så känner jag att det språkligt experimentella hamnar litegrann i vägen för mig. Frånvaron av kommatering ger förvisso en intensitet till berättelsen men det blir nästan omöjligt att andas ibland. Till slut börjar jag tänka på det och då är det kört.

Och himlarna ska falla… Är en bok jag tyckte om att vara i men också en bok jag behövde gå ur för att andas. Efteråt är det språket jag minns framför historien. 

Sist men inte minst kan jag inte låta bli att nämna att omslaget till den här boken är fantastiskt vackert. Jag hjärta den där fågeln alltså…

Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig av Emma Karinsdotter. Sadura

Ljus, ljus, ljus

Ibland kommer böcker till en på ett oväntat sätt. Ljus, ljus, ljus hade jag egentligen inte planerat att läsa men så dök jag på den på biblioteket, lånade och råkade ha den liggande i väskan när jag satt en bra stund i ett väntrum. På något sätt känns det som ett optimalt möte med Ljus, ljus, ljus. Att läsa utan förväntan

På baksidan av boken sammanfattas det hela som ”ett språkligt fyrverkeri och en glödande kärlekshistoria” och det tycker jag täcker in det som behöver täckas in. Kärlekshistorien mellan Maria och Mimi bränner ibland nästan hål på sidorna samtidigt som den är sådär blasé som bara tonårskärlek kan vara. Eld och is på samma gång, så sjukt jobbigt det var!

Det språkliga spelar på gott och ont huvudrollen i Ljus, ljus, ljus. Jag älskar tilltalet, att författaren hela tiden talar till mig som läsare och involvera mig i berättelsen. Jag tycker om hur fiktionen bryts samtidigt som det är det som gör att jag aldrig går riktigt djupt in i historien. Jag känner karaktärerna men jag känner dem inte. Jag är beredd att ta det eftersom jag upplever experimentet som så himla livgivande. Ljus, ljus, ljus är en intensiv och hela tiden sprakande bok. Men, och det här är en viktig disclaimer, jag tror att det är väldigt mycket en smaksak. Det här är nog en bok att gilla mycket eller inte alls, lite en kärlekshistoria med endera eld eller is. Jag är glad att jag gav den en chans och att den passade just mig just då.

Ljus, ljus, ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen. Gilla förlag

Ett ljus i mörkret

Vi är ju några som ägnar oss åt väntan och boklängtan och önskegooglingar här i bokbloggosfären och när det nu meddelas (av Uppsala English bookshop på instagram, alla andra har möjligen vetat om det i månader men för mig är det alldeles underbart nytt) att det kommer en ny Tana French i augusti så är det en mycket välbehövlig ljusglimt i min längtansvärld. I dagarna kommer förvisso S. J. Bolton med en ny Lacey Flint men jag vet inte jag om det egentligen är något att längta efter, jag hade nog hellre sett en liten paus för Lacey. Men läsa ska jag förstås. Att Christine Falkenland snart kommer med en ny bok glädjer betydligt mer. På den riktigt tunga väntansfronten ser det dock väldigt jobbigt ut just nu. Justin Cronins avslutande bok i The Passage-trilogin väntas i oktober 2015 och Hilary Mantels slut för Cromwell finns inte ens på kartan. Har ni några riktiga längtansböcker att locka med? Och visst är det fantastiskt med en ny French!?!

Månadens uppenbarelse

Det finns en litteraturtidskrift för mig också! Jag har ju skrivit tidigare om hur jag inte lyckats fastna för de jag testat och hur jag förhåller mig totalt ointresserad av exempelvis BabelMen nu har jag läst Fyrahundrafemtio och, kors i taket, jag gillar den, jättemycket. Många andra har redan skrivit om detsamma så jag hoppas att hela satsningen bär sig och fortsätter. Själv tecknade jag en prenumeration redan vid bokmässan ifjol vilket ju med min bakgrund av boktidskriftsskepsis måste betraktas som märkligt, men vi kan ju kalla det magkänsla. 

Vad jag gillade med Fyrahundrafemtio? Författarporträtt och intervjuer som handlade om litteratur snarare än privatliv.  Tonfallet, det initierade men lågmält familjära. Jag gillar det mesta helt enkelt. Läslistan växte sig också längre tack vare intervjuerna i Fyrahundrafemtio, närmast ska jag ge mig på Maggie O’Farrells Instructions for a heathwave som kommer på svenska i dagarna. Tackar!

14

Om det inte lät så negativt så skulle jag säga att den här boken inte är så märkvärdig. Det jag menar är att den visar bitar ur verkligheter utan att liksom gå till överdrift. Ungdomar som kämpar med ursprung, förluster, föräldrar, prestationsångest och ensamhet. Allt det där vi gör och gjort för att få vara med… Det jag menar med ”inte så märkvärdigt” är att det är vardagligt, sådär som allas liv är ibland. Kaotiskt, brutalt och svinjobbigt. Så som det känns när en är 14.

Det jag gillar allra mest med 14 är hur den berättas. De novelliknande kapitlen som ger en inblick i liv men aldrig sätter sig ner och lutar sig tillbaka. Visst önskar jag mig en bakgrund till vissa och fördjupning i andra men jag tycker så mycket om upplägget att jag köper det. Att få längta efter mer och kanske formulera det i sin egen fantasin är ju också himla bra.

14 av Alexandra-Therese Keining. Lilla piratförlaget

Supernatural igen

Behöver jag upprepa att jag är djupt förälskad i Supernatural? Visst är jag allergisk mot när min man kommer upp från barnnattningen när jag är mitt inne i ett program som jag måste se klart och han sätter sig bredvid och jag bara känner att om han inte fått tydliga instruktioner om att inte nämna det fåniga så skulle han börja skratta. Och jag förstår honom. Men så är jag med allt jag gillar som vi inte ser tillsammans, allt som någon kommer mitt i och inte har hela bakgrunden till. Och visst är det lite fånigt ibland med demoner och salt och helvetesportar… Men det är ju det som är grejen. Skaparna till den här serien släpper ofta alla hämningar och det blir totalostigt och ibland också helt fantastiskt.

Och bröderna! När jag i framtiden blir ombedd att nämna mitt favoritkärlekspar från fiktionen tänker jag medvetet misstolka frågan och svara Dean och Sam Winchester. De är ett sånt komplett par och kärleken mellan dem är starkare än någon annan syskonrelation jag någonsin sett på skärm. Det är ett grekiskt drama hur de älskar varandra, och hur de väldigt sällan och väldigt kort får ha det sådär avslappnat mysigt ihop.

Huvudberättelsen är hjärtskärande och väver snyggt vidare på förra säsongens berättelse. Den gulögda demonen, för övrigt en av de vidrigaste skurkkaraktärer som synts i bild, vilar över hela serien trots att han kanske är med i fem avsnitt. Hotet, det som finns inom Sam och det Dean förväntas göra, är totalt hjärtstoppande obehagligt och sorgligt på en och samma gång.

Vi har en fortsatt kärleksrelation jag och Supernatural, men nu blir det faktiskt en liten paus. Jag behöver andas. 

Det blev lite för rörigt

Jag hade alldeles för många böcker där ett tag på sängbordet, alldeles för många på gång samtidigt. Så vad göra? En liten lista förstås! Jag knåpade ihop en läslista för april och maj och nu känns allt mycket bättre igen! Att jag sen kommer avvika från den som sjutton, säkert redan imorgon är en annan femma. Kaos är ordnat i alla fall för tillfället… Notera att jag inte har full koll, den bok som finns angiven längst ner på bilden som den ”gröna” har jag inte riktigt koll på vad den heter. Men den är grön. Det blir nog bra 😉 Upprättar du någonsin listor för din läsning? Jag bör kanske säga att jag inte brukar det efter studieårens hårda lässchematiska regim, men nu kändes det faktiskt lite som en befrielse att strukturera lite. 

Prodigy

Jag var inte helt förtjust i den första boken i den här serien, Legend. Inte så att jag ogillade den men den kändes skriven, läst och gjord redan. Jag såg liksom inte riktigt vitsen även om jag hetsläste den i höstas. Men Prodigy, shit vad bra den är! Nu ser jag äntligen vitsen, det här är en fantastisk bokserie och faktiskt inte alls en kopia av alla de där andra.

I Prodigy får vi möta June och Day igen, efter det som vanligen är slutet, efter att de lämnat det de var tvungna att lämna bakom sig. Nu kan spelet börja och det är väldigt komplext. Inte så att det är svårt att hänga med utan så att det är lätt att se att det är svårt för dem att välja. Svart och vitt existerar inte och överallting ligger ett raster av förtvivlan och, tack för det, mörker. Spoiler! Jag älskar att kärlekshistorien mellan June och Day får vara rätt diffus, alltid i bakgrunden och att den dessutom är allt annat än självklar. De får tänka rätt hårda saker om varandra, de får ta sig rätten att hata varandra en stund och inse att nej, det här kanske aldrig kan bli bra. Och jag är långt ifrån säker på hur det ska sluta för dem, eller ens hur jag vill att det ska sluta för dem.

Den här gången är jag alltså rejält övertygad, jag längtar efter att se var den tredje boken ska föra mig. Kommer jag att bli nöjd?

Prodigy av Marie Lu. Modernista

En tidslinje och lite annat

Fiktiviteter har fått tillökning i form av en tidslinje, vi kan kalla det skrytsida också om ni vill men det låter inte lika snyggt 😉 Jag har helt enkelt samlat ihop några favoritinlägg, lite sånt jag skrivit på annat håll och lite annat som ligger mig varmt om Fiktiviteter-hjärtat och klämt in det på en sida. Jag har också tagit tag i min recensionssida och delat in den i mindre avdelningar, a-ö började bli lite ohanterbart…

En långfredag om tvivel och tro

Jag känner att jag nog borde berätta varför jag dras till de här bibliska berättelserna. Problemet är att jag inte är riktigt säker själv. Grundhistorien, passionsdramat är förstås fulländat som berättelse, där finns allt av sorg, uppoffring, kärlek och död. Det är en aspekt. Sen blir det ofta bra böcker av de där detaljbetraktelserna som fokuserar en person i den större helheten. Det finns så många intressanta personer där. Men det räcker inte så, det är något mer som drar mig dit. Redan som barn var jag smått besatt av berättelsen om Jesus golgatavandring och allt som omslöt den. Minns ni den där tv-serien som visades varje påsk för nu ganska många år sen? Jag såg den varje år, från allt för tidig ålder. Om jag var troende? Ibland. Inte som barn men sen i tonåren trodde jag nog. I sena tonåren blev jag mycket troende vilket jag var några år och det är en historia för sig som inte är särskilt intressant för någon annan än mig. Min tro krossades på ett väldigt abrupt sätt och det är egentligen för privat och för sårigt för att vi ska ta det här men det handlade om att uppleva sig lämnad ensam och att sakna ork att stå emot tvivlet, om att ge upp något väldigt värdefullt i mitt liv. Jag tror att det är därur min fortsatta fascination kommer. Min förundran och alla dessa berättelser om tvivel. För det är det de handlar om. Bibeln beskriver tro medan de här lika skönlitterära berättelserna berättar om vantron och tvivlet hos dem som befinner sig runt Jesus, eller Jesus själv. Jag tycker mycket om att se alla dessa mekanismer och förstå att de är mänskligt maskineri precis som det tvivel och den verklighet vi tampas med idag.

Idag känner jag att jag vill berätta lite om några av de riktigt bra böcker jag läst av just den anledningen. Vi börjar med en bok jag läst ganska nyligt och fortsätter med två äldre favoriter.

Marias testamente är en tung och svår berättelse om en mor som förlorat sin son mer än en gång och som i slutet av sitt liv äntligen får ge uttryck för sin sorg. Tanken att det inte var värt förlusten av den endes liv för att rädda allas själar, ens om en köper den premissen. Och det gör nog inte Maria riktigt, hon har sett döda resa sig och vatten bli vin, men hon kan inte koppla det till den lille pojken som firade sabbaten med henne. Han som är hennes son och inte guds. Det är en vacker skildring av en son som blir politiker och offrar allt för det han måste och en mor som tvingas se på. Som tvingas uppleva sig skydda sig själv före honom som inte kan räddas. Som tvingas slåss mot bilden av sig själv som en feg svikare. Som vi väl alla gör. Vi kanske alla är Maria, som vi alla är Jesus och Barabbas och de där självrättfärdiga männen som kommer till Maria för att höra henne berätta den historia som de själva bestämt att hon ska minnas.

Marias testamente är en väldigt bra bok i sin nisch av passionsskildringar, det är en bra bok helt enkelt. En litterär pärla.

Marias testamente av Colm Tóibín. Norstedts

Pär Lagerkvists klassiska Barabbas beskriver hur tillvaron blev för honom vars liv räddades i den köpslagan som ledde till Jesus korsfästelse. Som man kan ana är det inget liv i lycka han räddas till och det är heller ingen upplyftande läsning man bjuds. Maken till ensam, sorglig och sökande människa får man leta efter. Det är inte mycket som gör Barabbas älskansvärd, kanske ingenting, och ändå blöder mitt hjärta vid blotta tanken på honom. Det ligger något så outsägligt sorgligt i att han gavs livet men sedan inte hade något liv att leva, egentligen.

Lagerkvist visar skickligt och inkännande på trons väsen, hur livsnödvändig och grym (för dem som tror och för dem som önskar men inte kan) den är. Hårdheten blir också tydlig, den hos medmänniskor, kristna och romare, hos förföljarna och hos religionen i sig – varför finns så lite av den förkunnade kärleken i verkligheten? Varför ska det vara så väldigt svårt? Dessutom undrar jag som alltid över de som är förutbestämda att på något sätt svika Jesus, Barabbas (som inte gör det aktivt men som väl ändå ofta betraktas som en svikare genom att han fick livet på bekostnad av Jesus) och Judas, varför omfattas inte de av guds kärlek när de bara gör det de är förutbestämda att göra? Eller är de inte förutbestämda att göra det? Eller omfattas de av kärleken men är oförmögna att se och ta emot? Hela recensionen hittar du här.

Baksidestexten till Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren är kort och koncis – ”Det här är inte ett evangelium” står det och sen inget mer. Prick på, för det här är verkligen inget evangelium utan snarare berättelsen om en berättelse. Det är inte förkunnelsen om Jesu liv och lidande utan förkunnelsen om hur en berättelse föds, skapas och ständigt omskapas. Frågorna Pullman ställer är intressanta och viktiga, inte bara i relation till religion utan till allt som berättas och som vi hör eller läser som sanning. Hur skapas en berättelse? Vad är sanning och vem bestämmer den? Vad får det kosta att skapa den perfekta berättelsen?

Pullman ger inte själv några direkta svar utan nöjer sig med att starta en tankeprocess hos läsaren. Denna oerhört smart skrivna bok är egentligen en rak berättelse om Jesus och Kristus och de händelser vi redan läst om – liknelserna, miraklerna, korsfästelsen, uppståndelsen… Författaren argumenterar egentligen aldrig utan låter framförallt Kristus fyllas av tvivel och diskutera vissa frågor men de djupare diskussionerna lämnas till läsaren vilket gör mig glad. Jag är inte omedveten om att Pullman med all säkerhet har en agenda och att denna troligen innefattar en stor dos av religionskritik men jag upplever det ändå som att det här är en författare och en bok som tar läsaren på allvar och med tillit lämnar de stora frågorna obesvarade. Den godhjärtade Jesus… lämnar mig med en hel hög intressanta frågor som kommer att räcka länge. Hela recensionen hittar du här.