Ibland läser jag en riktigt tät och bra bok. Kanske anar jag hur den stora gåtan (vem gjorde det?) ska komma att besvaras, kanske anar jag vad som ska komma att falla sönder, kanske panikbläddrar jag mot slutet för att få just detta bekräftat. Ibland fylls jag sen av besvikelse över att jag räknade ut saker så exakt, ibland blir jag glad över att författaren och jag tillsammans har utforskat det här så fint – att gåtans lösning inte var huvudsaken och att det just därför var lite fint att jag fick avslöja den. Ibland blir det precis så som jag trott men så adderas en fasansfull aspekt på de allra sista sidorna och sen tvingas jag leva med den, kanske ångrar jag också litegrann att jag sprang så snabbt mot katastrofen. Anita Shreves The weight of water är en bok som sällar sig till de senare kategorierna.
Berättelsen är dubbel, ett mord som utspelar sig på en otillgänglig ö utanför New Hampshires kust i slutet av 1800-talet är den ena centrumpunkten, en nästan nutida grupp människor på båtresa för att fotografera ön i fråga är den andra. Och komplicerade förhållanden och sorgesamma händelseförlopp går igen och smittar av sig. Allt går sönder och det är väldigt, väldigt smärtsamt. Vad som egentligen hände där i det där huset på ön då är det jag räknar ut på sidan tidigt. Det som händer i nästannutid anar jag konturerna av men den verkliga katastrofen slår mig i huvudet totalt oväntat. Och sen är boken slut och jag lämnas helt ensam med mina tankar. Obehagligt och så himla bra.
Det här är min första Anita Shreve och jag kan inte säga att jag lockas särskilt mycket av handlingen i någon av de andra böckerna hon skrivit men jag kan ha fel, upplys mig gärna. Jag är grymt imponerad av tätheten i historien, språket och hur de båda berättelserna vävs ihop totalt utan andningspaus. Hon manar mig framåt och framåt och framåt tills hon puttar mig över båtkanten och ner i det iskalla vattnet. Så imponerande! Någon på goodreads beskrev The weight of water som chick lit men det måste jag å det allvarligaste protestera emot. Rätta mig gärna om jag har fel men när jag tar mig an en chick lit-bok vill jag ha relationer och i alla fall skymten av en ljusglimt. The weight of water är förvisso relationscentrerad men mörkret är ogenomträngligt kompakt. Och det kan nog vara bra att ha med sig den förväntan in i läsningen.
The weight of water av Anita Shreve. Little Brown and company
mja, jag försökte mig på nån till av henne men tyckte att tja, sådär. efter den här kanske man inte ska läsa fler, liksom. för den här är fantastisk.
Det känns lite som att jag nog kunde ha läst annat av henne om jag inte börjat med den här, lika stark som The weight of water kan det ju svårligen bli. Och det finns så många andra författarskap att testa!
Jag läste flera Anita Shreve och hon var en period en klar favoritförfattare. Min favorit var nog The Pilot’s Wife, även om jag gillade Weight of Water. Fast när jag läser vad du skriver så inser jag att det som lever kvar är inte historien utan känslan!
Det kan jag tänka mig, att känslan är det som stannar kvar. Det där lite ruggiga, fuktblöta och ganska eländiga. På ett bra sätt 🙂