Fyrahundrafemtio, del två

Saker jag gillar med litteraturtidskriften Fyrahundrafemtio: allt! Alldeles särskilt tycker jag ju förstås att det är trevligt att Linda tipsar om mig i sin text om bokprat och bokcirklar. Och så hade jag ingen aning om att Val McDermid var en så särdeles intelligent och omtyckningsbar person. Förra numret av Fyrahundrafemtio fick mig att sluka Sommaren utan regn (recensionen kommer snart) och den här gången är det Carol Jordan och Tony Hill som tvingar sig in i mitt liv igen, tusen tack Fyrahundrafemtio, jag insåg inte förrän nu att jag saknat dem!

 

Rämnfödd

Först detta: jag är inte så hemma på fantasy, drakar och enhörningar och sånt. Jag dog nästan förvirrings- och trötthetsdöden innan jag slutligen tog ansvar och avslutade läsningen av A game of thrones lite sådär halvvägs. Till exempel. Med det sagt vill jag nu konstatera att Rämnfödd, en fantasyberätelse med såväl enhörningar som drakar, är en fantastisk bok som fler borde läsa, också de av oss som inte begriper att det vore bra för oss…

Rämnfödd är egentligen del två i serien om Mörkrets väktare, jag har inte läst den första, Fredens pris, men jag ska absolut göra det snart. Berättelsen handlar om Kaia, om mörkret, ljuset och platsen däremellan. Egentligen har jag till en början lite svårt att hålla reda på alla karaktärer, platser och historiska händelser men det beror nog delvis på att jag inte läst första delen i serien, och att ont och gott, mörker och ljus är relativa begrepp i Rämnfödd och det gillar jag förstås. När jag släpper försöken att hänga med blir resan fenomenalt fartfylld och vacker. Och språket, så vackert poetiskt utan att trassla eller vara sig själv nog. Det finns egentligen ingenting jag inte tycker väldigt mycket om i Rämnfödd.

Rämnfödd av Anna Blixt. Undrentide förlag

Läs också Feuerzeugs recension och förstå varför jag läste Rämnfödd över huvud taget!

Revolvern

Kirunavinter, tidigt 1900-tal, en pojke som väntar ensam i sin slitna stuga, ensam med sin fars lik. När det knackar på dörren.

Revolvern är förstås en spännande historia, en stundtals väldigt otäck och sorglig historia men den är också fin – om sammanhållningen i en familj som på inget sätt är självklar (varken sammanhållningen eller familjen), kärleken i allt det kalla, karga, ensliga. Deras vardag är sådär fasansfullt utsatt som är svårt att smälta.

Frågan som löper genom berättelsen är kanske om Sigge ska använda faderns revolver eller om han ska hitta ett sätt att låta bli. Men än mer är det allt överskuggande nog vad en människa är. Vad hen är värd i livet och efter. Vilket värde har föräldrars ord efteråt, när de kanske svikit eller visat sig sorgligt mänskliga, när de till och med svikit genom att dö allt för tidigt?

Revolvern är en välskriven nedkyld saga att feberläsa sig igenom. Jag tycker mycket om den och jag tycker att den borde fungera som ett finfint diskussionsunderlag i skolklasser och så. Den är kort, lättläst och full av val att samtala kring. 

Revolvern av Marcus Sedgwick. B. Wahlströms

Om politik

Hej på er! Jag sticker upp huvudet ur böcker och jobb och familjeadministration – ni vet det där som vissa kallar maj, och tittar förbi den annars självgående (nåja, jag skriver och förinställer recensioner det gör jag faktiskt) bloggen för att ta tag i en viktig fråga. Just nu, så här några timmar efter valresultat och hemskheter behöver jag få prata med er lite. Jag är sådär samhälleligt deprimerad igen, djupare än vanligt. Jag är ledsen över att vi är så få som röstar, människor har dött för att folk som vi ska få göra det för sjutton! Och så är jag ledsen över att såpass många tycker att vi ska låta Europaparlamentet nedlusas av den allra sorgligaste och mest småttiga av mänskliga rädslor – nazism, fascism, intolerans och annan sån skit. Strategin att lösa alla problem med att stänga oss inne och dem ute, jag förstår verkligen inte den. Just nu vill jag mest begära utträde ur världen men så kan vi ju inte ha det. Jag vill att ni ska hjälpa mig att samla kraft och argument inför hösten (och resten av livet om vi ska vara ärliga, samhället ska ju levas i också, inte bara uthärdas kring valdagar)! Vilka böcker om politik och samhälle och sånt bör jag läsa? Fakta och skönlitteratur – bombardera mig med tips!

Mary Jones historia

Jag läste Skattkammarön någon gång. För länge sen. Så länge sen att jag inte minns annat än att det var av tvång (litteraturvetenskapskurs troligen) och att jag därför inte tyckte om den. När det stod klart att Elin Borady skulle komma med en ny bok och den skulle utspela sig i Stevensons värld ska jag erkänna att jag lekte med tanken på att läsa om klassikern. Men jag orkade inte på grund av allvarligt inre motstånd. Så jag tänkte att jag blir den där läsaren som inte har något minne av Skattkammarön och därför kan läsa Mary Jones historia som en fristående och egen berättelse. Jag intar den rollen. Fint va?

Det tog ungefär två sidor och sen var jag inne. Jag ska inte säga att jag går på djupet med personerna, de blir inte mina eviga vänner och jag drabbas kanske inte av odödlig kärlek till dem. Men Mary Jones historia är så välskriven och lekfull med språket att det är en njutning att läsa. Elin Boardys böcker är alltid det. Min favorit är fortfarande Allt som återstår men jag tyckte om och fascinerades också av Mot ljuset och nu alltså Mary…

Så den här läsaren kan meddela att Mary Jones historia fungerar också på såna som inte minns sin Skattkammarön, eller för den del inte läst den, men jag måste också erkänna att jag nu efter den här läsningen känner mig lite mer redo att ge mig på Skattkammarön igen. Jag känner mig till och med sugen på att se vilka de var från början, Dolores och Silver och Mary. Och det är ju också en bedrift.

Mary Jones historia av Elin Boardy. Wahlström & Widstrand

De utstötta

Jag tycker verkligen att serien om Ruth Galloway håller väldigt bra, det är nästan (jag har inte bestämt mig riktigt för hur de senare böckerna ska rangordnas) som att den blir bättre och bättre faktiskt. I De utstötta är till och med det irriterande vikthetsgnället mycket sparsamt förekommande, halleluja!

Denna den sjätte boken om Ruth, Nelson, Cathbad och gänget i Kings Lynn är som skriven för mig, eller inte. Efter min doktorandtid där jag ägnade ohälsosamt många timmar i sällskap med protokoll från barnamordsrättegångar vägrar jag (nästan) konsekvent att läsa om barn som mördas. Det är en ganska sund inställning tycker jag. Men jag fascineras ändå av det, av kvinnorna och världens dom mot dem. I De utstötta kretsar handlingen kring en änglamakerska från 1800-talet och ett nutida fall där en liten pojke mist livet. Den enda anledningen till att jag över huvudtaget övervägde att läsa är faktiskt inte att det är Ruth även om det garanterar oblodig och på något sätt mysig läsning mitt i eländet. Nej, det är den historiska aspekten. En misstänkt änglamakerska från fordom kan jag ta, en nutida mammaförtvivlan inte lika bra. Det är med den historiska faktorn i leken som jag kan ta också det nutida sorgesamma.

De utstötta är en rätt gastkramande sak men samtidigt också till en början lugn och lite eftertänksam. Jag gillar ju förstås att en sympatisk historiker får presenteras i handlingen, och att Cathbad finns med även om han är på tok för långt bort. Det är en fin bok som lovar en god fortsättning i och med att nya karaktärer presenteras, att förhållanden omdefinieras och att så mycket fortfarande är olöst. Ingenting tyder på att jag kommer bli av med Ruth någon gång snart och det känns väldigt tryggt.

De utstötta av Elly Griffiths. Minotaur

Spjärna mot udden

Christine Falkenland är Christine Falkenland och jag älskar henne. Jag älskar hennes språk och hennes sätt att beskriva det smutsiga som vi bär runt på. Jag älskar hur hon utforskar de där gränserna för hur vi får bete oss. Hur vi får vara kvinna.

Spjärna mot udden är berättelsen om Eva som kämpar med sin identitet bland människor som i olika utsträckning också kämpar med sina identiteter. Hur är en kvinna och hur är en man, vad får vi skapa själva och vilka gränser får vi aldrig, aldrig korsa? Jag tror att en av de där sakerna jag verkligen tycker om med Christine Falkenlands författarskap är att hon alltid överraskar mig. Hon känns så nära i tankemönster men skriver de där sakerna som jag inte hunnit formulera än. Hon öppnar världen lite mer för varje gång jag läser henne.

Med det sagt, Spjärna mot udden är en Christine Falkenlandbok och det är gott, så saknar jag den där “lägga mig på golvet och skrika vad briljant det är”-känslan. Det verkar som att vi bara får till det mötet i de historiska romanerna jag och C. Spjärna mot udden är ingen Min skugga eller Själens begär. Det är mer av en Sfinx – bra men inte bäst.

Spjärna mot udden av Christine Falkenland. Wahlström & Widstrand

En mörderska bland oss

En mörderska bland oss är som skriven för mig. Historisk tid (1800-tal) och en kvinna misstänkt för ett fasansfullt brott. Det är Alias Grace möter Vägen mot Bålberget och det är så väldigt, väldigt bra.

Om någon knackade på min dörr imorgon och erbjöd mig en resa i en tidsmaskin så skulle jag tacka nej, till och med om det var Doktorn från Doctor Who… Med de bilder jag har från mina historikerdagar och som hängiven läsare av historiska romaner skulle jag aldrig i livet vilja leva i någon annan tid, särskilt inte som kvinna. En mördare bland oss visar varför. Dödsdömda Astrid har det naturligtvis förfärligt (slutet är så sjukt trovärdigt och sorgligt skrivet att jag aldrig kommer sluta uppleva det) men det som berör mig mest är de andra. Människorna, de flesta kvinnor, i kretsen kring Astrid den sista tiden och hela livet. Fattigdomen! Eländet! De är så ensamma, fryser så och är så hungriga. Barnen… Gud vad jag inte vill ha det så, och vad jag önskar att det inte vore sant att det var så.

Jag har lite svårt att förklara varför det här är så himla bra men jag hittar lite anteckningar från läsningen (högst ovanligt, jag antecknar nästan aldrig när jag läser): “Om hur vi dör. Avslutningsscenen. Min bödel-och avrättningsfascination. Aldrig förut har jag läst och känt ren dödsskräck på det här sättet.” Det är några av de saker jag ville prata med er om men jag vet inte hur så vi skippar det.

En mörderska bland oss är väldigt beroendeframkallande, och då är det inte själva mordet som driver på och fascinerar för det har redan skett. Det är relationerna som växer fram mellan människorna instängda i det där köket. Det är Astrids berättelse om livet hon levde innan, det erbarmliga. Det är alla de små detaljerna i det stora, orden, gesterna, broschen. Det är prästen som offrar sig själv, vad blev det av honom efteråt? Vad hände med dem sen?

En mörderska bland oss av Hanna Kent. Damm förlag

Sommaren på bloggen

Nej, det är inte sommar än även om solen äntligen hittat tillbaka till mitt hörn av världen. Det är några veckor kvar till sommarlov och semester men jag börjar känna mig mer än redo att gå in i ledighet! Därför bestämmer jag att det är bloggsommar och dags att proklamera regelverket för sommarbloggen. Förra året bloggade jag ju Lang och vampyrer så det stod härliga till. I år är planen vila. Från och med idag och någon månad framåt kommer jag lämna Fiktiviteter ganska mycket åt sitt öde. Jag tänker förstås recensera böcker jag läser (och jag har en hel del recensioner på lager) så det blir nog några livstecken per vecka men andra texter blir det inte mycket av på ett tag. Anledning? Jag är trött. Jag behöver ta en liten paus och rensa huvudet. Och jag vill försöka frigöra tid till att ge den där romanen jag skrivit utkast till en ärlig chans. Jag har 120+ sidors historia som behöver fördjupas och utökas och pillas med för att bli något. Och jag vill gärna att det ska bli något även om jag kanske inte lyckas få till det så bra som det är i mitt huvud. Jag tänker således lägga mina Fiktivitetertimmar på ett annat manus i sommar. Och så tänker jag vila. Men som sagt, recensioner blir det och sen är jag tillbaka med sjukt mycket nya krafter i augusti, redo för femårsjubileum och värsta nystarten. Vad gör du i vår och sommar? Och vad läser du? Själv tänker jag läsa på infall och med minsta möjliga planering hela sommaren (som då alltså i det avseendet börjar idag).

The Carhullan army

Först är The Carhullan army en ganska seg bok. Kanske är det min långsamma läsning som gör det men mer troligt hänger det på berättelsens uppbyggnad. Det är en långsam berättelse och det tar tid för mig att komma in i den, ta den till mig. Det är så mycket som inte berättas och formen, någon sorts dokument med luckor här och där, lägger en barriär mellan mig och karaktärerna. 

Men från mitten av boken och framåt är jag fast, mer och mer för varje sida. Jag känner vår huvudperson och systrarna i kollektiven i Carhullan, de som flytt det totalitära och patriarkala styret för att leva sina liv i frihet. Jag känner dem och jag tycker mycket om dem med all deras skrevet och hårdhet.

Mot slutet, på sista sidorna blir det nästan outhärdligt jobbigt att läsa The Carhullan army. Slutet är… Nej, jag ska ingenting säga mer än att formen förstärker upplevelsen av vad de offrat och vad som hänt. Det är fullkomligt hjärtslitande förfärligt och bra.

The Carhullan army av Sarah Hall. Faber & Faber

OBS! Boken finns också utgiven med titeln Daughters of the north.