Om ”Linda Skugge” har jag inget att säga, jag vet ingenting om henne, har inte läst henne, tycker inget om henne. Till Linda Skugge däremot vill jag säga – jag älskar dig! Du har skrivit den här boken om dig och hur jävla arg och ledsen du är och jag känner dig rakt i hjärtat. Du är inte jag men herregud det är nära nog.
Det här är några av de saker jag tänker, förutom att jag älskar att du läser så mycket bra och att jag måste läsa Houellebecq och några till typ igår.
Känslan av att vara osynlig. Att vara en av dem som aldrig ens blir sedd, som hela tiden sitter vid sidan och längst bak och hoppas att ingen ska se hur jävla ensam en är och samtidigt önska att en enda ska se. Jag har alltid varit den där osynliga eller jag var det och nu bär jag kvar känslan av att vara osynlig, ovärdefull och fel.
Att vara jättekonstig. Eller i alla fall att hela tiden tro att andra uppfattar mig som jättekonstig. Att vara kantig och konstig och udda och fel och inte ens börja förstå att det är ok förrän efter 35. Att hela tiden kämpa med hur en förväntas tilltala folk. Och att inte kunna fatta att det faktiskt är något som en bestämmer själv.
Att känna sig ful. Det finns en anledning till att det finns så få bilder av mig på nätet. Jag lever alltjämt i en otrygg förvissning om att jag är objektivt sett ful. Det är framförallt mitt ansikte (och håret!) som är grunden här, kroppen har ingen direkt roll i sammanhanget. Men ansiktet, det jag inte kan göra något åt, jag kan inte riktigt förlika mig med att det är mitt. Jag kan ibland inse, om jag kämpar, att jag har fel men det funkar bara korta stunder. Också här hjälper det att ha blivit äldre, jag tänker inte så mycket på det längre och när jag gör det är jag ändå lite snällare mot mig själv. Att jag efter alla dessa år av annat nu till och med låter en opixlad bild på mig finnas på fb är ett litet friskhetstecken och ett steg på väg mot mer acceptans och mindre självmedvetenhet. Med det inte sagt att det är en lätt sak, men terapi är ju inte det har jag förstått…
Det här och mycket annat har jag tänkt på och bearbetat sen jag läste din bok Linda och jag är tacksam. Det är svinjobbigt men jag är tacksam. Jag tror att bara vetskapen om att du finns där och gör dig synlig gör mig lite mer stark och lite mindre benägen att fila ner min egen kantighet. Jag lever också ett sånt där vanligt liv, men jag trivs med det. Jag känner att det är mitt liv, men kanske är det för att jag har den där säkerhetsventilen som är läsningen, det kanske faktiskt är det som gör att jag känner mig rätt hemma i den här världen ändå. Men föräldraskapet skrämmer livet ur mig, det verkar det inte göra för dig. Kan du inte skriva en bok om det? Och jag hade älskat din Moran-bok!
40 – Constant reader av Linda Skugge. Piratförlaget
Underbart inlägg. Nu måste jag läsa!
Ja, läs!
Jag måste också läsa den nu!!
Det tycker jag absolut att du ska!
Nu blev jag också nyfiken på den här!
Du MÅSTE läsa Lindas tidigare saker, kanske allra särskilgt Saker under huden! Jobbig identifikationsfaktor där, om tonåren och ”kompisar”.
Fint inlägg för övrigt, även om jag blir ledsen över hur du upplevt/upplever dig själv. Ska själv försöka skriva om 40 Constant Reader snart (har följt Linda i alla hennes skrivande år och har ett komplext, men i grunden kärleksfullt, förhållande till henne).
Saker under huden är nu reserverad på biblioteket! Jag har aldrig tänkt att Skugge skulle angå mig och det var nog därför Constant reader drabbade mig så hårt. Måste verkligen ta igen det nu.
Och tack! Jag blir ju förstås också ledsen men mest glad över att tänka efter och inse hur långt jag ändå kommit med mig själv.