Bones

Min tittning på Bones är en sorts kapitulation. Jag har varit motsträvig eftersom huvudrollen spelas av en Whedonskådis som jag haft lite svårt för – jag kan inte fördra Angel helt enkelt och då har David Boreanaz fått finna sig i att väljas bort. Jag valde Castle med Nathan Fillion istället.

Om vi gör en jämförelse så kan jag snabbt konstatera att Castle i mångt och mycket är en ren kopia av Bones. Och som brukligt är kopian ok men originalet riktigt, riktigt bra. Där finns djupet från början, det som Castle når först i kanske tredje säsongen. Och jag gillar dem verkligen, alla sidokaraktärer som tillåts glänsa. Det är en rätt äcklig serie som i alla fall jag undviker att äta till men det är väl det enda jag egentligen har att invända (men ärligt, sluta visa mig halvruttna människokvarlevor i närbild!). Första säsongen såg jag mest som avkoppling och vidsidanomtittning när jag inte orkade med mörkret a la Supernatural och True detective som jag också parallellser. Men jag fick så förvånansvärt mycket på köpet. Jag tittar vidare. Och han den där Angelskådisen är ju helt ok faktiskt, jag kan till och med se några av hans förtjänster utan att få flashbacks till valfri tråkbroodande blick i Buffy. Jag tänker mer på Angelserien och hur jag faktiskt nästan gillade de få avsnitt jag sett av den, och att jag kanske borde ge den en ärlig chans igen. Men först måste jag se hur det går för Angela och Jack och Zack och de andra.