Artighetsreglerna

Men åh alltså… Bättre nöjesläsning än Artighetsreglerna kan jag inte tänka mig! Dekadensen! Katey som berättar det hela arbetar förvisso men allt arbetsplatsrelaterat skildras med ett sånt nostalgiskt avslappnat skimmer att det blir lika jobbigt som en champagnefrukost. Ingenting är egentligen särskilt svårt för Katey, allt är ungdom, slöseri och dans på jazzklubb. Det är New York och innan andra världskriget-sorglöshet.

Jag älskar att hänga med de här människorna även om jag inte begriper mig på dem riktigt och inte har något gemensamt med dem. Men de är inbjudande och trevliga, i alla fall låtsas de att de är det. Det känns lite lyxigt att läsa den här boken, som om lite av deras sorglöshet spiller över på mig. Det är som en stulen söndag i sängen eller något.

Ibland blir det lite för många killar med smeknamn för att jag ska hålla isär dem men det gör liksom inget, det är det som är grejen med dem att de flesta är utbytbara, det är först efter den här historien Katey hittar någon som inte är det. Och det är fint. Artighetsreglerna är en sidoberättelse, en bakelse och ändå väldigt viktig, sorglig och ödesmättad om en oskyldig tid som dödades av kriget.

Artighetsreglerna av Amor Towles. Månpocket

6 tankar på “Artighetsreglerna”

    • Jag tyckte också att den var lite rörig ett tag innan jag landade i boken, sen var det bara att läsa på 🙂

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.