En mörderska bland oss är som skriven för mig. Historisk tid (1800-tal) och en kvinna misstänkt för ett fasansfullt brott. Det är Alias Grace möter Vägen mot Bålberget och det är så väldigt, väldigt bra.
Om någon knackade på min dörr imorgon och erbjöd mig en resa i en tidsmaskin så skulle jag tacka nej, till och med om det var Doktorn från Doctor Who… Med de bilder jag har från mina historikerdagar och som hängiven läsare av historiska romaner skulle jag aldrig i livet vilja leva i någon annan tid, särskilt inte som kvinna. En mördare bland oss visar varför. Dödsdömda Astrid har det naturligtvis förfärligt (slutet är så sjukt trovärdigt och sorgligt skrivet att jag aldrig kommer sluta uppleva det) men det som berör mig mest är de andra. Människorna, de flesta kvinnor, i kretsen kring Astrid den sista tiden och hela livet. Fattigdomen! Eländet! De är så ensamma, fryser så och är så hungriga. Barnen… Gud vad jag inte vill ha det så, och vad jag önskar att det inte vore sant att det var så.
Jag har lite svårt att förklara varför det här är så himla bra men jag hittar lite anteckningar från läsningen (högst ovanligt, jag antecknar nästan aldrig när jag läser): ”Om hur vi dör. Avslutningsscenen. Min bödel-och avrättningsfascination. Aldrig förut har jag läst och känt ren dödsskräck på det här sättet.” Det är några av de saker jag ville prata med er om men jag vet inte hur så vi skippar det.
En mörderska bland oss är väldigt beroendeframkallande, och då är det inte själva mordet som driver på och fascinerar för det har redan skett. Det är relationerna som växer fram mellan människorna instängda i det där köket. Det är Astrids berättelse om livet hon levde innan, det erbarmliga. Det är alla de små detaljerna i det stora, orden, gesterna, broschen. Det är prästen som offrar sig själv, vad blev det av honom efteråt? Vad hände med dem sen?
En mörderska bland oss av Hanna Kent. Damm förlag
Den där slutscenen den knockade mig med, jag grät så mycket att sambon blev lite orolig för vad som hänt. Den skräcken var så verklig på något sätt. Den jag tänker på mest nu i efterhand är Margret med sin hosta, hur gick det för henne? Sedan att veta att det finns en historisk verklig bakgrund till boken, det gör den ännu mer levande tycker jag.
Den känns verkligen i hela kroppen den där sista scenen, så fantastiskt obehaglig och sorglig. Och jag tänker också över Margret, mycket.
det låter som en riktigt intressant bok! jag reserverar på biblioteket. tack för tipset!
Varsågod, hoppas du också kommer att tycka mycket om den!
Oväntat bra. Lite skeptisk var jag över en australiensiska som skriver om Island. Tycker hon ror det iland.
Jag var också väldigt skeptisk till en början, av samma skäl som du, men jag tycker verkligen att hon lyckas. Det känns väl researchat och är dessutom väldigt välskrivet. Älskar att bli motbevisad 🙂