Jag tycker verkligen att serien om Ruth Galloway håller väldigt bra, det är nästan (jag har inte bestämt mig riktigt för hur de senare böckerna ska rangordnas) som att den blir bättre och bättre faktiskt. I De utstötta är till och med det irriterande vikthetsgnället mycket sparsamt förekommande, halleluja!
Denna den sjätte boken om Ruth, Nelson, Cathbad och gänget i Kings Lynn är som skriven för mig, eller inte. Efter min doktorandtid där jag ägnade ohälsosamt många timmar i sällskap med protokoll från barnamordsrättegångar vägrar jag (nästan) konsekvent att läsa om barn som mördas. Det är en ganska sund inställning tycker jag. Men jag fascineras ändå av det, av kvinnorna och världens dom mot dem. I De utstötta kretsar handlingen kring en änglamakerska från 1800-talet och ett nutida fall där en liten pojke mist livet. Den enda anledningen till att jag över huvudtaget övervägde att läsa är faktiskt inte att det är Ruth även om det garanterar oblodig och på något sätt mysig läsning mitt i eländet. Nej, det är den historiska aspekten. En misstänkt änglamakerska från fordom kan jag ta, en nutida mammaförtvivlan inte lika bra. Det är med den historiska faktorn i leken som jag kan ta också det nutida sorgesamma.
De utstötta är en rätt gastkramande sak men samtidigt också till en början lugn och lite eftertänksam. Jag gillar ju förstås att en sympatisk historiker får presenteras i handlingen, och att Cathbad finns med även om han är på tok för långt bort. Det är en fin bok som lovar en god fortsättning i och med att nya karaktärer presenteras, att förhållanden omdefinieras och att så mycket fortfarande är olöst. Ingenting tyder på att jag kommer bli av med Ruth någon gång snart och det känns väldigt tryggt.
De utstötta av Elly Griffiths. Minotaur
Jag började så smått undra om Ruth och jag skulle behöva gå skilda vägar, jag tyckte nämligen att själva deckarhistorien tappade rätt mycket i förra boken. Efter att ha läst De utstötta så är jag dock säker på att vi fortfarande har tid kvar tillsammans, tyckte den hoppade upp ett snäpp historiemässigt.
Jag gillade den förra också men den var nog lite spretigare, gillar att De utstötta visar att Ruth själv inte måste befinna sig i direkt livsfara mot slutet för att det ska kunna komma till en upplösning.