Revolvern

Kirunavinter, tidigt 1900-tal, en pojke som väntar ensam i sin slitna stuga, ensam med sin fars lik. När det knackar på dörren.

Revolvern är förstås en spännande historia, en stundtals väldigt otäck och sorglig historia men den är också fin – om sammanhållningen i en familj som på inget sätt är självklar (varken sammanhållningen eller familjen), kärleken i allt det kalla, karga, ensliga. Deras vardag är sådär fasansfullt utsatt som är svårt att smälta.

Frågan som löper genom berättelsen är kanske om Sigge ska använda faderns revolver eller om han ska hitta ett sätt att låta bli. Men än mer är det allt överskuggande nog vad en människa är. Vad hen är värd i livet och efter. Vilket värde har föräldrars ord efteråt, när de kanske svikit eller visat sig sorgligt mänskliga, när de till och med svikit genom att dö allt för tidigt?

Revolvern är en välskriven nedkyld saga att feberläsa sig igenom. Jag tycker mycket om den och jag tycker att den borde fungera som ett finfint diskussionsunderlag i skolklasser och så. Den är kort, lättläst och full av val att samtala kring. 

Revolvern av Marcus Sedgwick. B. Wahlströms

2 tankar på “Revolvern”

    • Jag trillade över den av en slump och den är något av en undanskymd guldklimp, jag kan varmt rekommendera den.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.