Oceanen vid vägens slut

Min relation till Neil Gaiman är mer komplicerad än jag skulle vilja. Jag älskar karln, han verkar vara en fantastiskt fin människa med alla de rätta värderingarna och infallen. Älskar! Han har dessutom skrivit två fina Doctor Who-avsnitt och det ska aldrig förringas. Jag tycker mycket om Sandman-serien som jag inte är riktigt färdig med än. Neverwhere tog jag mig aldrig in i, den ska få en ny chans snart, medan Coraline var en fantastisk läsupplevelse. Men sen har vi debaclet med Amerikanska gudar som jag verkligen inte gillade alls. Över huvud taget. Jag blev så förvånad där att jag blev osäker på mig själv. För jag vet att det ju inte är Neil det är fel på. Gissa om jag var lite småskakig när jag gav mig i kast med Oceanen vid vägens slut.

Tack och lov tog det mig inte många minuter att inse att det här var mer min Coraline än min Amerikanska gudar. Oceanen vid vägens slut är sagolik och varm och förvriden och lite sned och alldeles fantastisk fel. Barn som far illa och tvingas slåss mot något ont. Föräldrar som gör de mest förfärliga saker med sina barn utan att kanske veta om det. Och ändå den där värmen, den där tryggheten som vara barnets tillit kan ge. Fantasin flyger genom Oceanen vid vägens slut och jag blir varm av att allt det som jag visste att Neil Gaiman kunde vara får färdas fritt. Det finns inga gränser eller regler, allt går. Gaiman är som allra bäst när han är barn och låter oss läsare också vara det. Jag bestämmer mig omgående för att läsa allt han skrivit för barn och unga innan jag ger Newerwhere en ny chans.

Som ett ps kan jag nämna att jag aldrig kommer glömma den där hemska masken, men jag önskar väldigt mycket att jag kunde. Den är det ultimata beviset för att det är i detaljerna det sitter. Och i den där förmågan att sväva ut i fantasin med hjälp av det ytterst, jätteäckligt, påtagliga… 

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Bonnier Carlsen

Sätt mig i brand

Jag tycker mycket om den här bokserien som inleddes med Rör mig inte. Det är språket, de komplexa karaktärerna och Juliette som gör det, i den ordningen tror jag. Juliette är förvisso väldigt, väldigt irriterande stora delar av tiden, i alla fall hela Rädda mig inte, men hon rör sig, hon är påväg någonstans. Mot att finna sig själv och det är faktiskt en av de bästa sakerna med Sätt mig i brand, att hon gör det. Juliette äger! 

Jag gillar hela boken även om det blir lite kliché ibland, Tahere Mafis kliché är ändå lite annorlunda än alla andras. Karaktärerna (de flesta av dem) bär på en mognad och jag är särskilt förtjust i Juliettes gnabbiga vänskap med Kenji, där är det aldrig något tal om att något ska gå sönder. De romantiska förvecklingarna är mindre jobbiga i Sätt mig i brand än i de tidigare böckerna och det stör mig faktiskt. Jag har älskat utmaningen i att heja på en kille som gör helt sjuka saker, att brottas med mig själv i den frågan. Här blir det helt plötsligt snabbt oproblematiskt eftersom ingenting är som vi trott och han är ju snäll egentligen. Det känns nästan lite fegt även om det förstås är logiskt då vi sett genom Juliettes ögon och hon har aldrig riktigt haft hela historien. Det är nog mer frustrationen i det, den jag delar med Juliette, jag störs av än själva twisten. Mot slutet blir Sätt mig i brand en sorts superhjältesaga och det får mig förstås att hoppas på en filmatisering, men då skulle språket gå förlorat så jag vet inte ändå. Hur som helst så tycker jag väldigt mycket om de här böckerna, det kommer bli omläsningar och jag hoppas på mer från Tahere Mafi, mycket mer!

Sätt mig i brand av Tahere Mafi. B. Wahlströms

 

Norrsken

Du har semester. Du vill läsa något lättsmält men ändå lite komplext och kanske till och med med mörka stråk. Du vill ha välskrivet, historiskt och medvetet om kvinnors utsatthet. Komplicerade familjerelationer, kärlek och förvecklingar. Du är inte rädd för att ge dig in i en serie som ännu inte är färdigskriven. Är det så så tycker jag absolut att du ska läsa Frida Skybäcks senaste bok Norrsken. Den handlar om Cecilia och är allt det där jag beskriver. Möjligen är huvudpremissen, vad som hänt Cecilia, allt för tydligt avslöjad allt för tidigt men det enda som egentligen stör mig här är att det inte finns något slut än, jag lär få vänta ett bra tag på att få veta hur det går…

Norrsken av Frida Skybäck. Forum

Saker under huden

När jag skriver det här (i slutet av maj) är jag så väldigt trött. In i märg och ben trött. Kanske för att det fortfarande är så mycket, och inte som när ni läser, semester och ledigt. Kanske är det för att jag är lite ledsen och arg fortfarande efter valet. Kanske är det helt enkelt att jag har hetsläst Saker under huden ikväll, och den gör ont på riktigt. 

Jag tror inte att all litteratur som säger en något måste vara igenkänning, jag tror inte att den måste spegla något i mig som jag känner igen. Jag tror på att fly in i och bort med litteratur och upptäcka det nya. Men när sakerna under huden är just den bok jag läser blir det lite mer påtagligt. Saker under huden tar sig under huden och jag förstår att jag inte är den första som skrivit den meningen men den är sann. Det här är en bitter bok om avsky och hat och utanförskap och fulhet och ren vidrig ensamhet. Och jag känner igen så gott som varje ord, har tänkt varenda tanke. Och just nu är det som den där timmen efter ett riktigt tungt åskoväder. Luften är så ren, så lätt att andas. Det finns någon mer som tänkt så, varit så, och skrivit ner det.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – jag älskar Linda Skugge och kan inte begripa varför jag hittat henne först nu… 

Saker under huden av Linda Skugge. Norstedts/Piratförlaget

Vargtimmen

Paddy Meehan är den sortens människa jag gillar direkt, från första sidan i Blodsarv. Hon är irriterande irriterande, fattar fel beslut hela tiden och är befriande vanlig. Det enda jag stör mig på är att hon är ännu en av dessa överviktiga kvinnor på ständig diet. Övervikten gör mig förstås ingenting, jag gillar tanken med en kvinna som inte följer skönhetsnormen. Men kunde hon inte ha fått vara en överviktig tjej som accepterade sig själv? Har hon inte nog med problem (försörjningsansvar, nattjobb, ständiga neddragningar på tidningen där hon jobbar, kärleksbekymmer) redan utan de där vidriga dieterna hon utsätter sig för? Men det kanske är en mognadsgrej, i tredje boken om Paddy, Sista andetaget, den som utspelar sig 1990 kanske hon har uppnått den mognad som krävs för att acceptera sig själv. Hoppas!

Jag gillar de där tidshoppen i Meehan-serien och så gillar jag familjen och kringpersonerna. Berättelsen med korrumperad polis, knark och andra vidrigheter funkar också bra, även om den tack och lov inte är lika gastkramande hemsk som i förra boken. Det är inga barn inblandade här. Jag har mindre till övers för sidohistorien om den andra Paddy Meehan, Patrick Meehan, den känns lite färdig sen första boken men jag antar att den hänger med i fortsättningen också, jag får överse med den helt enkelt.

Senast i sommar tänker jag läsa trean, är det någon som vet om det är den sista eller om Mina planerar fler böcker om Paddy?

Vargtimmen av Denise Mina. Minotaur

NW

Nej, jag kan verkligen inte påstå att jag gillar det här. Jag säger inte att det är dåligt, för såna saker ska en akta sig för, men jag säger definitivt att det inte är min grej. Och det gör mig verkligen helt förbluffad och rätt besviken eftersom jag var så säker på att Zadie Smith var en författare för mig.

Vad boken handlar om? Jag vet inte riktigt, några människor i London som sammanlänkas och vars berättelse återges rätt fragmentariskt och med väldigt olika berättargrepp (ett nytt för varje del av boken till en början i alla fall). Mestadels sitter jag bara och försöker hänga med i handlingen, några gånger blinkar en total briljans igenom och då ser jag det, det är i de ögonblicken jag bestämmer mig för att läsa vidare. Men det är lite väl långt mellan blinken.

Jag är ytterst förvirrad. Skriver Zadie Smith alltid så här? Är vi helt enkelt inte kompatibla eller hade jag bara otur i den här matchningen?

NW av Zadie Smith. Albert Bonnier Förlag 

Pojken som läste Jules Verne

Det är mycket jag inte vet. När jag var historiker förväntades jag veta det mesta om allt och som bibliotekarie är det rätt mycket likadant. Den sorgliga sanningen är den att jag inte vet särskilt mycket alls och framförallt är komihåget pinsamt dåligt. Jag vet onödigt mycket om några år i Tudor-England och har dessutom bra koll på situationen för ogifta mödrar på den svenska landsbygden under 1700-talet. Sen var det lite slut på kunskaperna. Eller mja, lite häxallmänbildning har jag och andra världskriget förstås och litegrann första. Och finska vinterkriget fast jag glömt det mesta sen b-uppsatsen… Något jag har väldigt dålig koll på är Europa efter världskriget. Spanien ligger till exempel i skugga. 

I Pojken som läste Jules Verne lär jag mig massor, även om det fortfarande är sådär rörigt som det var tidigare i mitt huvud. Det är aldrig särskilt tydligt vem som var på vilken sida och vad som egentligen hände. Huvudperson i boken är en pojke som berättar anekdoter från sin barndom i början av 40-talet. Och det var i sanning förfärligt i den där lilla byn de där åren. Med nattliga upplopp, avrättningar och angiveri. Den ständiga rädslan… Pojken som läste Jules Verne målar dessutom bilden av Spanien så att jag dels kan känna rädslan i kroppen dels kan känna varför existensen var värd att försvara. Jag gillar ju den där platsen på jorden och de där människorna samtidigt som jag aldrig i livet skulle vilja dela deras umbäranden.

Jag är glad att jag läste Pojken som läste Jules Verne, det känns lite mindre skuggigt nu.

Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes. Norstedts

Ull

När en läsare nu för tiden tar sig an Ull (Wool) av Hugh Howey känner hen gärna ett visst förväntanstryck på sina axlar (eller var det nu sitter). Det här är en bok som ska älskas, besinningslöst och utan återvändo. Som Hungerspelen och Förr eller senare exploderar jag. Det här är ingen mellanbok. Så ni får förstå att när jag började läsa Ull var det med ett stort mått av förväntan, och ett litet mått rädsla.

Låt mig vara ärlig. Början är seg. Inte allra första början om mannen som klättrar mot silons topp på ett underbart sorgesamt och långsamt sätt. Det älskar jag! Men det som kommer efter, detta oändliga trapptravande för att vi ska få se silon från insidan och lära oss något om hur det är uppbyggt. Det är riktigt, riktigt segt. Sen, när typ tredje delen börjar, tar det fart. Med Jules. Saker börjar avslöjas, Howeys IT-enhetshat blomstrar och det rullar på ganska snabbt. Sen tycker jag att det tappar fart mot slutet igen men det är nog bara jag.

När det gäller Ull så vill jag inte avslöja nästan något om handlingen, det är en sån bok en måste få utforska själv. Människor bor i en silo, det är rätt instängt men de har inget val. Typ. Det låter ju inte överdrivet lajbans men jag tycker att det är bra, inte fantastiskt, men bra. Jag är alltså en avfälling som inte tokälskar den här boken. Jag gillar den skarpt och kommer absolut läsa vidare i serien för att få fördjupa mig och för att få veta hur det går förstås. Jag rekommenderar Ull varmt till alla som gillar dystopier/postapokalyps, samhällsanalyser och kvinnor som får fatta egna beslut och vara sig själva. Jag rekommenderar också lagoma och realistiska förväntningar…

Ull av Hugh Howey. Norstedts förlag

Läs också Bokstävlarnas recension som fick mig att begripa att jag måste läsa.

Sommarläsning vi minns: Sagan om Isfolket

Ah, nostalgin! Känner ni historiens vingslag? Jag menar nu inte den historiska tiden i Sagan om Isfolkets inledning utan min historia. Tänk er en tonåring (14?) som i flera år hört sin mamma, mormor, farfar – alla – prata om den där Sagan om Isfolket som gick som serie i någon veckotidning och sen kom ut i pocket och som var så himla, himla bra. Tänk er den tonåringen när mamman bestämt att bokserien, i inbunden form ska köpas in till hushållet som allmänbildningsmaterial, en bok varannan månad. Tänk dig den tonåringen som sen ger vika när det finns kanske tre böcker i huset och fastnar direkt. Tonåringen var förstås jag och jag tror på allvar att mitt möte med Sagan om Isfolket var min väg in i litteraturnördsvärlden, det var först där och då som jag blev riktigt uppslukad och egentligen aldrig hittade ut igen.

Böckerna då, är de bra? Varierat skulle jag säga. Det är orättvist att som vissa säga att det är ren skit. Några av dem håller faktiskt riktigt bra som enkla, effektivt och snyggt ihopskrivna berättelser. Det är ingen stor litteratur men det är ju just därför vi läser dem eller hur? Språket och översättningen lämnar mycket övrigt att önska (hela sidor med plötslig norska i den svenska utgåvan har hänt mer än en gång), sexet är ofta hm pinsamt, och det finns mycket att fastna på. Men berättelserna, historien, sagan är det som driver framåt och som drivit mig som läsare alla gånger jag begett mig in i världen. Hon är väldigt bra på att skapa en brinnande historia Margit Sandemo!

Det är svårt att undvika att tycka att böckerna är som bäst i början. Med Silje och Tengil, och Sol! Jag gillade alltid den historiska dimensionen och så historiker jag är/har varit måste jag nog erkänna att jag lärt mig mer om Europas 16-1800-talshistoria av Margit Sandemo än av någon av alla de historielärare jag någonsin haft… Jag är också väldigt svag för det ruvande hotet från den rena ondskan som är väldigt stark i de tidiga böckerna. Och så finns där rätt coola kvinnokaraktärer om en blundar för att de alltid är mer eller mindre knutna till män. Och att blunda för saker hör till själva läsningen av den här serien, skulle jag sätta mig ner och analysera böckerna så skulle jag troligen inte kunna läsa dem igen men om jag slår blindögat till och läser dem som minnen och trygghet och sagor att förlora sig i så fungerar det fortfarande bra. Det är min avslappning och min tillbaka till tryggheten-sommarläsning. Och då får det bli en liten bonus när de helt plötsligt, outtalat, och ibland diskuterar kvinnors utsatthet genom historien och idag, eller fattigdomens stigmatisering. Att förvänta sig avslappning och inget annat tror jag är den bästa ingången till Sandemos alla böcker, och med den inställningen kan en bjudas på överraskningar och små presenter emellanåt. Det är faktiskt riktigt fint. 

Vilken är din relation till Isfolket (om du har någon)?

Vi kom över havet

Det här är en sån där bok som håller för förväntningstrycket. Den är precis så bra som alla säger.

Det som slår mig när jag läser Vi kom över havet är hur lite jag vet. Om Japan och om japaners villkor före och under kriget. Att få följa de vi:n som berättar den här historien, från 1920-talets början med båtresan från det gamla landet till det nya. Besvikelsen över det som visar sig vänta på dem, förtrycket, våldet och slitet. Och det svåra i att finna sig till rätta i ett land. Vilket som helst men framförallt i ett land som inte behandlar en väl. Att vissa människor inte får ett liv värt att leva…

Vi kom över havet påminner mig mycket om Ru, en annan skildring av flykt och dess konsekvenser om än berättad på ett helt annat sätt. Vi kom över havet är mässande men absolut inte på ett dåligt sätt. Sättet att berätta om Vi som ett kollektiv är väldigt effektivt. Jag förstår hur många de är, hur illa behandlade de blivit och hur outsägligt sorgligt det är. Och samtidigt får jag se de få som gömmer sig där bland de många, de som kanske hittade kärleken och fann någon sorts lycka. Kanske.

Vi kom över havet av Julie Otsuka. Albert Bonniers förlag