Ah, nostalgin! Känner ni historiens vingslag? Jag menar nu inte den historiska tiden i Sagan om Isfolkets inledning utan min historia. Tänk er en tonåring (14?) som i flera år hört sin mamma, mormor, farfar – alla – prata om den där Sagan om Isfolket som gick som serie i någon veckotidning och sen kom ut i pocket och som var så himla, himla bra. Tänk er den tonåringen när mamman bestämt att bokserien, i inbunden form ska köpas in till hushållet som allmänbildningsmaterial, en bok varannan månad. Tänk dig den tonåringen som sen ger vika när det finns kanske tre böcker i huset och fastnar direkt. Tonåringen var förstås jag och jag tror på allvar att mitt möte med Sagan om Isfolket var min väg in i litteraturnördsvärlden, det var först där och då som jag blev riktigt uppslukad och egentligen aldrig hittade ut igen.
Böckerna då, är de bra? Varierat skulle jag säga. Det är orättvist att som vissa säga att det är ren skit. Några av dem håller faktiskt riktigt bra som enkla, effektivt och snyggt ihopskrivna berättelser. Det är ingen stor litteratur men det är ju just därför vi läser dem eller hur? Språket och översättningen lämnar mycket övrigt att önska (hela sidor med plötslig norska i den svenska utgåvan har hänt mer än en gång), sexet är ofta hm pinsamt, och det finns mycket att fastna på. Men berättelserna, historien, sagan är det som driver framåt och som drivit mig som läsare alla gånger jag begett mig in i världen. Hon är väldigt bra på att skapa en brinnande historia Margit Sandemo!
Det är svårt att undvika att tycka att böckerna är som bäst i början. Med Silje och Tengil, och Sol! Jag gillade alltid den historiska dimensionen och så historiker jag är/har varit måste jag nog erkänna att jag lärt mig mer om Europas 16-1800-talshistoria av Margit Sandemo än av någon av alla de historielärare jag någonsin haft… Jag är också väldigt svag för det ruvande hotet från den rena ondskan som är väldigt stark i de tidiga böckerna. Och så finns där rätt coola kvinnokaraktärer om en blundar för att de alltid är mer eller mindre knutna till män. Och att blunda för saker hör till själva läsningen av den här serien, skulle jag sätta mig ner och analysera böckerna så skulle jag troligen inte kunna läsa dem igen men om jag slår blindögat till och läser dem som minnen och trygghet och sagor att förlora sig i så fungerar det fortfarande bra. Det är min avslappning och min tillbaka till tryggheten-sommarläsning. Och då får det bli en liten bonus när de helt plötsligt, outtalat, och ibland diskuterar kvinnors utsatthet genom historien och idag, eller fattigdomens stigmatisering. Att förvänta sig avslappning och inget annat tror jag är den bästa ingången till Sandemos alla böcker, och med den inställningen kan en bjudas på överraskningar och små presenter emellanåt. Det är faktiskt riktigt fint.
Vilken är din relation till Isfolket (om du har någon)?
Jag läste också Isfolket sommarlovet jag var 14! Jag var helt fast och har länge tänkt att jag ska läsa dom igen men det har inte blivit så.
Ibland kan det ju vara lite bra att ha bilden av läsupplevelsen kvar och inte förstöra det genom omläsning också… Jag tror böckerna vinner på att en läser dem med ganska okritiska tonårsögon 😉
Jag slukade de där böckerna i tonåren, men nu, men vuxna ögon så är de, som du också skriver, delvis pinsamma. Sexet är jättepinsamt, ibland är dialogerna skitdåliga och översättningen usel. Men jag gillar ändå själva storyn och familjen på något vis.
Jo, jag gör ju också det. Isfolketböckerna kan liksom inte bedömas eller betygsättas med samma måttstock som andra böcker 😉
Å, blev riktigt sugen på en omläsning nu! Lite dåliga är de, men ändå så underhållande. Vissa böcker är lite VÄL omoderna (tänker t ex på hur Alexander Palladin ”botas” och hur Ulvhedin får en tjej att bli kär i honom genom att våldta henne på hästryggen). Men ändå! Jag gillade hur allt hänger ihop och hur man följer släktträdet generation för generation. De sista böckerna var dock så usla att det var jobbigt att ta sig igenom dem. När författaren själv dyker upp som karaktär och insinuerar att det är en sann historia… hahaha.
Hu ja, det finns riktigt vidriga saker som förkläds till kärlek i de här böckerna och omvändelsen och våldtäkter som du nämner är några sådana saker som jag idag skäms över att jag inte tänkte nämnvärt över i tonåren. Idag undviker jag gärna de böckerna vid omläsning eftersom det inte riktigt funkar att blunda för det längre. Men det finns insiktsfulla partier om homosexualitet, våld och våldtäkt mot kvinnor också tack och lov. De avslutande böckerna är förfärliga, inte bara för att Sandemo skriver in sig själv utan för att hon gör det stora hotet till en löjlig figur. Håller med dig helt, upplösningen vill jag helst bara glömma.
Nu måste jag ju se till att läsa den, tack för påminnelsen!
Varsågod 😉
Jag älskar Sagan om Isfolket! Jag har glatt överseende med dålig översättning och lite dåliga dialoger. Jag älskar dem fortfarande lika mycket. De har blivit lästa 4 gånger nu, och fler kommer det att bli. För det är lite som att komma hem varje gång.
Precis! Lite som att komma hem är precis vad det är för mig också. Oavsett var jag befinner mig så känns det alltid som att ha sommarlov och sitta under föräldrarnas äppelträd när jag läser Isfolket.
Läste dem i tonåren och älskade de första kanske femton böckerna, men sedan rann det ut i sanden. Har börjat om ett par gånger men har aldrig kommit längre än jag gjorde första gången. Men en katt som vi hade när jag var i sena tonåren döptes till Hanna efter en häxa i Sagan om Isfolket!
Det är ju lite segt där runt 15-20 om jag minns rätt och just bok 15 är den tråkigaste bok jag någonsin läst tror jag. Den får aldrig vara med när jag läser om 😉 Jag tror för övrigt att du kan leva utan att ha läst hela serien, det finns ganska mycket annat som är bättre läsning om en ändå inte kan få den där nostalgikänslan som hjälp att skyla över det dåliga.
Haha! 🙂 Okej, om jag läser om igen så lovar jag att hoppa över bok femton, så får vi se om jag kommer längre då.
Det bör du absolut om du gör ett nytt försök 😉
Tyckte också bok 15 var fruktansvärt tråkig när jag läste de här böckerna för förstå gången för fyra år sen. Fast den är ju i stark konkurrens med de sista böckerna som helt enkelt är… jättedåliga. Det där med religionen, alltså. Nej.
Men början av serien gillade jag, och flera böcker längre in i den också! Korpens vingar som ju var en spökhistoria tyckte jag såklart mycket om, och Våroffer vill jag minnas att jag gillade. Och Sol älskade jag:)
http://elilaserochskriver.se/sagan-om-isfolket-margit-sandemo/
Korpens vingar var superobehaglig på ett väldigt trevligt sätt 🙂 En klassisk spökhistoria. När det gäller slutet så är det ju rent förfärligt men jag måste erkänna att jag i tonåren var ohälsosamt fascinerad av just det religiösa inslaget. Men när du säger det så blev det för mycket också för mig mot slutet, när de blev verkliga figurer som var med på stormöten och så… Lite mystik har aldrig skadat 😉
Jag har inte läst dem tidigare men håller på med dem nu lite då och då, har kommit till nummer 20 någonting. Jag har absolut överseende med de dåliga bitarna för det finns faktiskt en himla massa bra också. Jag upplever dock att serien är ganska ojämn. Det var som du säger allra bäst i början och det kommer fler och fler böcker som jag tycker är lite sämre ju längre jag har läst. Men Isfolket är ändå en bra avkoppling och som historiker är det ju svårt att inte gilla de historiska miljöerna och händelserna 🙂
Det är svårt för oss historiker att inte gilla den historiska dimensionen ja, hon är väldigt bra på att levandegöra sina historielektioner också! Jag håller med om att de blir väldigt ojämna efter ett tag. Jag tycker också att det över lag blir mindre intressant ju längre fram i tiden vi kommer men som du säger, det finns höjdarböcker längre fram i serien också.
Jag läste isfolket när jag var typ i 14 års ålder. Lånade några i taget av en av min mammas vänninor. Och jag mindes hur desperat jag var om hon inte kommit på besök innan jag läst ut den omgångens böcker. Jag ville bara läsa och läsa. En av dom starkaste läsminnena förutom Narnia från när jag var lite yngre än vad jag är idag.
Mamma fick Isfolketpaket en gång var sjätte vecka och jag kan säga att det var slagsmål i hushållet ett tag där när jag, min syrra och mamma alla läste serien. Det var en pärs att vänta sex veckor på att få veta hur det skulle fortsätta men de där timmarna när syrran satt på sitt rum och läste boken före mig var värre än alla andra sammantaget 😉
Jag läste Isfolket när jag var 16 år. Fick låna dem av en kompis äldre syster och älskade serien. Kunde läsa flera böcker påe en dag. Sen gick jag med i bokklubben och har alla böckerna i inbunden form. Min sambo har också läst dem och hade dem i pocketform. Mina favoriter var Silje, Tengel, Sol, Villemo, Tamlin och Vilja. Har läst serien flera gånger (minst 4ggr) och läser om vissa böcker då och då som 1,2,3,13,33. Kanske är det dags för en omläsning igen?
Jag köpte alla inbundna på tradera förra året, känns lite tryggt och fint att ha dem i bokhyllan (men de tar upp väldigt mycket plats…).
Jag slukade Sagan om isfolket när jag började gymnasiet, satt med dem under varje lunch och var väldigt asocial. Håller med om att de varierar, jag tror att jag läste 38 böcker innan jag tröttnade. Då kändes det som att berättelserna hade börjat upprepa sig lite väl mycket, men det var riktigt härligt så länge engagemanget varade!
Ja, det var en stor läsupplevelse och så fantastiskt att få hitta något en kan få försjunka i oavsett om det sen inte är fantastiskt rakt igenom.
Har inte läst en enda av dem. Min mamma har hållt mig borta ifrån dem. Ingen värd litteratur. Har nu lånat hem första boken i serirn. Vill läsa och skapa min egna uppfattning om Sandemo. Den enda relationrn jag har till Sandemo annars är att hon ät min mormors kusin.
Att det inte är fantastisk litteratur kan jag hålla med om, men som berättelser betraktas är det en annan sak. Jag är väldigt glad för allt jag läst, masslitteratur som smalt. Hoppas du får uppleva att sugas in i berättelsen! Kul med släktskapet, ännu en anledning att testläsa och som du säger skapa en egen relation till henne som författare.