När jag skriver det här (i slutet av maj) är jag så väldigt trött. In i märg och ben trött. Kanske för att det fortfarande är så mycket, och inte som när ni läser, semester och ledigt. Kanske är det för att jag är lite ledsen och arg fortfarande efter valet. Kanske är det helt enkelt att jag har hetsläst Saker under huden ikväll, och den gör ont på riktigt.
Jag tror inte att all litteratur som säger en något måste vara igenkänning, jag tror inte att den måste spegla något i mig som jag känner igen. Jag tror på att fly in i och bort med litteratur och upptäcka det nya. Men när sakerna under huden är just den bok jag läser blir det lite mer påtagligt. Saker under huden tar sig under huden och jag förstår att jag inte är den första som skrivit den meningen men den är sann. Det här är en bitter bok om avsky och hat och utanförskap och fulhet och ren vidrig ensamhet. Och jag känner igen så gott som varje ord, har tänkt varenda tanke. Och just nu är det som den där timmen efter ett riktigt tungt åskoväder. Luften är så ren, så lätt att andas. Det finns någon mer som tänkt så, varit så, och skrivit ner det.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen – jag älskar Linda Skugge och kan inte begripa varför jag hittat henne först nu…
Saker under huden av Linda Skugge. Norstedts/Piratförlaget