Jag tycker mycket om den här bokserien som inleddes med Rör mig inte. Det är språket, de komplexa karaktärerna och Juliette som gör det, i den ordningen tror jag. Juliette är förvisso väldigt, väldigt irriterande stora delar av tiden, i alla fall hela Rädda mig inte, men hon rör sig, hon är påväg någonstans. Mot att finna sig själv och det är faktiskt en av de bästa sakerna med Sätt mig i brand, att hon gör det. Juliette äger!
Jag gillar hela boken även om det blir lite kliché ibland, Tahere Mafis kliché är ändå lite annorlunda än alla andras. Karaktärerna (de flesta av dem) bär på en mognad och jag är särskilt förtjust i Juliettes gnabbiga vänskap med Kenji, där är det aldrig något tal om att något ska gå sönder. De romantiska förvecklingarna är mindre jobbiga i Sätt mig i brand än i de tidigare böckerna och det stör mig faktiskt. Jag har älskat utmaningen i att heja på en kille som gör helt sjuka saker, att brottas med mig själv i den frågan. Här blir det helt plötsligt snabbt oproblematiskt eftersom ingenting är som vi trott och han är ju snäll egentligen. Det känns nästan lite fegt även om det förstås är logiskt då vi sett genom Juliettes ögon och hon har aldrig riktigt haft hela historien. Det är nog mer frustrationen i det, den jag delar med Juliette, jag störs av än själva twisten. Mot slutet blir Sätt mig i brand en sorts superhjältesaga och det får mig förstås att hoppas på en filmatisering, men då skulle språket gå förlorat så jag vet inte ändå. Hur som helst så tycker jag väldigt mycket om de här böckerna, det kommer bli omläsningar och jag hoppas på mer från Tahere Mafi, mycket mer!
Sätt mig i brand av Tahere Mafi. B. Wahlströms