Det här är ingen vanlig dag för det är Fiktiviteters femårsdag!

För fem år sedan idag publicerades ett föga minnesvärt inlägg i bloggosfären, en läsutmaning* . Det var inget särskilt med det förutom att det var mitt allra första inlägg på Fiktiviteter. Fem år sen hörrni, det är alldeles galet länge det. Och vilka år… Så himla roligt jag haft tillsammans med er och böckerna och allt. 

Jag gillar att anordna tävlingar för att fira saker men just nu tryter fantasin och orken, framåt november har jag säkert kommit på något men idag nöjer jag mig med att höja ett fiktivt glas champagne (det är mycket viktigt att det är fiktivt eftersom jag inte gillar champagne ;-)) och tacka för de här åren, visst har det varit kul!?! Nu kör jag minst fem år till! 

Och så bjuder jag på lite godis, som jag dessutom gillar på riktigt!

* Jag blev förstås tvungen att göra om utmaningen och de här fem åren har väl inte bättrat på statistiken så där avsevärt, nu har jag läst 21 av 100 titlar. Jag har uppenbarligen valt att läsa annat…

Om jag stannar

Kanske är det ödet att jag tänkte på och talade om M i morse, innan jag läste Om jag stannar. M gick hastigt bort för femton år sen och jag kan fortfarande inte begripa att det kan gå så fort samtidigt som det var då jag lärde mig att det är det det gör, går fort.

Om jag stannar är den sortens bok som kräver en joggingtur följd av rabarber- och jordgubbspaj för att överleva. En gråta från början till slut-bok. En bok som krossar hjärtan.

Det är en bilolycka. Mias föräldrar dör direkt och lillebror svävar i mellanlandet mellan nu och efter. Mia befinner sig utanför allt och betraktar. Hon ser läkarna kämpa för att hålla henne kvar, familj och vänner som trängs i väntrummet. Hon ser sig själv och livet som det varit och aldrig mer blir. Och någonstans där ska hon välja att orka eller inte. Hjärtekrossare som sagt. Och fasansfullt förfärligt. Och helt knäckande fantastiskt bra.

Om jag stannar kan vara den bästa bok jag läst om livet (mest) och döden. Och ja, jag räknar med den då också. Om jag stannar är en lågmält vittnesbörd om hur livet också ser ut och att det är så jävla orättvist. Vardagligt och vackert. Jag har gråtit mig igenom 190 sidor för Mias skull, för hennes mänskliga föräldrar och lille Sammy. För Alex och farmor och farfar och Kim. För alla som jag skymtar och tycker om. För mig och dem jag förlorat, för sånt jag aldrig haft och för att det faktiskt är orättvist. För alla. Gör det du också, du kommer ångra dig och sen inte.

Om jag stannar av Gayle Forman. B. Wahlströms

Tigerporten

Det finns några mönster att upptäcka i min sommarläsning (vilket får utforskas lite i efterhand tror jag) och ett av dem är historisk romantik. Ulrikas bok och Norrsken har jag skrivit om och någon till kan nog hinna bli läst innan semestern är slut.

Tigerporten berättar om en självständig men utsatt (av den patriarkala samhällsstrukturen och en synnerligen osympatisk styvfar) ung kvinna som möter en råbarkad men missförstådd ung man. Attraktion uppstår. Förstås. Som avkopplingslitteratur gillar jag det, men jag störs av för mycket för att säga att det är rakt igenom bra. De onda männen är lite för onda, på vanvettets rand, och övriga karaktärer passar också in lite väl bra i klichéerna för att det ska gripa tag på riktigt. Det känns lite fuskigt faktiskt, rundare karaktärer och lite utveckling hade kunnat göra den här boken bra på riktigt. Mamman och småbröderna försvinner till exempel väldigt abrupt och det är synd.

Men vi får inte glömma att den har Skottska högländerna som talar till dess fördel också och om ni inte vet det redan så kan jag avslöja att det gör mig beredd att förlåta det mesta. Bok två i serien som nyligen kommit ut på svenska verkar ha än mer Skottland vilken lovar gott.

Tigerporten av Christina Courteney. Ea

Ulrikas bok

Jag vet inte vad det är, men jag läser liksom det här med ena ögat eller halva hjärnan. Kanske är det att jag ju egentligen är djupt ointresserad av hur de hade det på präst- och herrgårdarna ”förr i tiden”. Kanske att jag allt för ofta förtränger att jag vill ha riktigt mörker och inte allt bara för att det är historiskt. Litegrann kan det också vara att Ulrikas bok är första delen i en serie och de systrar som inte är Ulrika och som ska få egna böcker vad det lider intresserar mig mer. 

Ulrikas bok är inte dålig, men för mig ganska ointressant. Avslappnande semesterläsning är det hur som helst när en inte orkar ta in typ någonting. Och Maria Gustavsdotter är förstås skicklig på snickeriet, men jag hoppas på att seriens fortsättning griper tag lite mer. Först då kan jag tänka mig att läsa vidare, nästa semester när jag detoxar från teknik och sånt…

Ulrikas dagbok av Maria Gustavsdotter. Historiska media

Lament

Här var det rätt bra älvaction hörrni! Inte War for the oaks-bra eller Tithe-bra men nära nog. Mycket långt bort från Melissa Marr-dåligt (elakt men i efterhand minns jag Marrs bok som betydligt sämre än vad recensionen antyder) i alla fall 😉

Älvor är ju knepiga som vi som försökt bekanta oss med dem genom litteraturen vet. Och därför är det alltid lika chockartat trevligt när en dyker på guldkornen. Vad det är som gör de bra böckerna om fefolk bra är svårt att säga men det jag gillar med Lament är Dee. Och det lediga språket, de är slängda i käften men till precis rätt gräns. Det finns en lätthet i mörkret som passar väldigt bra med temat, älvor är ju per definition lättsamma, svävande och livsfarliga på en och samma gång. Mörker och ljus. Änglar med huggtänder. 

Egentligen är väl Lament mycket av en blåkopia på Tithe om jag tänker efter och minns rätt men det finns något i Lament som jag gillar ändå, eller så är det precis nog länge sen jag läste Tithe. Det är bland annat det där med musiken som jag gillar och som borde vara ett självklart inslag i all älvlitteratur. Det finns en uppföljare till Lament också och den ska handla om James så den läser jag nog också. James är den där typiska sidekicken men på ett väldigt sympatiskt sätt. Jag vill att det ska gå riktigt bra för honom i livet men med tanke på att han är påväg till någon mystisk magiskola med Dee känns ju det högst osannolikt som framtidsscenario…

Lament av Maggie Stiefvater. Scholastic

Att skriva

Tänk dig ett av de där förträffliga för/efterorden som Stephen King alltid skriver. Och så lite längre (någon sida bara ;-)). Där är Att skriva, Kings självbiografiska skrivskola.

Jag läste för att alla rekommenderat den, för att jag älskar de där förorden, för att jag ägnat sommaren åt att fila på ett romanmanus, för att jag gillar böcker om böcker. Och det är förstås precis så inspirerande och intressant som jag hoppats och dessutom jättebra för att ringa in vad som är bra och mindre bra med Kings författarskap. Han förskjuter tanken på intrig, höjer berättelsen till skyarna och predikar fördelen med att utgå från sina inre bilder. Ett problem med King är att han kan vara rätt gubbig (jag uppfattade honom så i framförallt Det men tycker mig ha anat det också annorstädes, kanske har det blivit bättre med tiden?) och det tycker jag också förklaras i boken inte minst i den där litteraturlistan över favoritböcker på slutet, har han gillat tre kvinnliga författare (förutom sin fru) bland de femtio (nej, jag har inte räknat och överdriver förstås men det är en svidande minoritet som är skrivna av kvinnliga författare)?

Att skriva är en himla rolig och livfull bok att läsa, även om den på intet sätt ger den fulla förklaringen till karlns furiösa utgivningstakt. Men jag tror att den ligger där någonstans, det ligger något i den jämförelse han gör med Oates och Rendell, kanske är de mindre rädda att lämna ifrån sig material än många andra. Det finns fördelar och nackdelar med alla förhållningssätt, ger man ut extremt genomarbetade böcker som exempelvis Donna Tartt undviker en kanske storslagna romaner som avslutas med trehundra sidor ren skit. Å andra sidan blir det bara tre böcker på trettio år och det är också synd.

Att skriva- en hantverkares memoarer av Stephen King. Bra böcker

Författaren i familjen

Allra först måste jag säga att jag nästan är chockerad över att det är samma författare som skrivit den här boken som också har skrivit den relativt lättglömda Allt jag önskarVisst den senare är helt ok och jag tänker ha med den på bokcirkeln på jobbet i höst för att det finns en del att diskutera, men Författaren i familjen är ju en pärla i en helt annan dimension. Den är smått fantastisk. Och så är det den som är debuten…

Med nästan osynligt små medel skapar Delacourt en familj jag aldrig kommer glömma, älskarinnan, Dumbo, brodern med vingarna och syster stenhjärta. Så fina de är, och så eländigt sorgliga och små. Bokens jag har verkligen förmågan att se sina föräldrar som människor i all sin nakna litenhet, det är också en förmåga som jag själv önskar mig. Det där att förlåta eftersom vi ju faktiskt kräver för mycket, det finns inget att förlåta… Över huvud taget är människosynen i den här boken fantastisk vacker och inspirerande. Jag önskar att jag vore mer som Eduard, en bättre människa.

Jag älskar dessutom att få lära mig att vår superhjältekraft är att rädda människor med hjälp av våra ord!

Författaren i familjen av Gregoire Delacourt. [Sekwa]

Sista andetaget

Paddy Meehan alltså, jag älskar henne bara mer och mer. Och i Sista andetaget har hon blivit vuxen, accepterar sig själv och struntar i att viktnoja hela tiden. Det gör hon så himla rätt i!

Sista andetaget är bäst i serien tycker jag. Läste på Goodreads om någon som inte läst de andra och tyckte att Sista andetaget var trist för att det inte hände något. Och det är ju sant, det händer inte jättemycket. En man med vilken Paddy har ett förflutet blir mördad i bokens första kapitel och sen får vi följa Paddys förtryckta sorg och journalistiska drivkraft att avslöja vad som hände. Det är länge lugnt, stilla, försiktigt, ömsint och väldigt, väldigt fint. Jag vill aldrig att Sista andetaget ska ta slut. Och när den verkligen tar slut är det på ett sätt som jag har svårt att begripa om jag gillar eller inte. Det är helt chockerande.

Jag förutsätter att serien om Paddy Meehan är det bästa Denise Mina gjort men jag ska absolut läsa vidare nu. Nämast med Garnethill som återutges av modernista i höst.

Sista andetaget av Denise Mina. Minotaur

Tidigare böcker i serien om Paddy Meehan: Blodsarv och Vargtimmen

Bübins unge

När jag läser Bübins unge känner jag en stor önskan att vara litteraturvetare, jag skulle vilja ägna en doktorsavhandling åt att gräva mig in i Mare Kandres bildspråk och tankevärld. Trots, eller tack vare, mörkret vill jag gå in i Bübins värld och inte komma ut förrän jag några år senare förstår den. 

Läsaren får ingenting gratis här och väldigt få ledtrådar om vad som är fiktiv verklighet och vad som är inre, själslig kamp. Min tolkning är att det mesta sker i flickans inre, men helt säker är jag inte. Det tycker jag om. Säker är jag på att en flickas transformation till kvinna står i centrum och det känns sorgligt ovanligt. Vuxenblivandeböcker handlar ofta om pojkar, menstruationens revolutionerande attack på flickkroppen är väldigt frånvarande som tema (Carrie är det enda undantag jag kommer på just nu men det måste finnas fler). Därför är Bübins unge så viktig. Och för att den är vacker i all sin gotiska svärta, den smyger sig in under huden och slår rot.

Och nu är jag påmind om hur fantastiskt vackert och viktigt Mare Kandres författarskap var och är, i min värld av litteratur kommer nog bara Christine Falkenland riktigt nära i tema och språk.

Bübins unge av Mare Kandre. Albert Bonniers förlag

Andra om Bubins unge: FeministbiblioteketBokmania

Denna bok är en del av min feministiska läsning som du kan läsa mer om här.

Öde

Oj! Jag trodde att jag läst min bästa Falkenland redan men det hade jag uppenbarligen inte. Öde är en näst intill fulländad roman, en komplex och rakt igenom sammanhängande tankeslinga. Och sjukt obehaglig är den.

Siris liv, som hon beskriver det, är så skrämmande mörkt och motigt. Hon är så ensam och oälskad att hon låter sviniga karlar göra vad som helst mot henne. Hon vill att de ska göra det så att hon slipper. Som jag avskyr dem, de där två männen från det förgångna som hakar sig fast vid Siri. Far och Samuel. Allt de gör mot henne, det är inte utan att jag vill klösa dem lite.

Att Öde handlar om psykoanalys känns helt rätt med tanke på allt Christine Falkenland också skrivit, att utforska det inre landskapet är liksom hennes grej. Öde och Quinnan och dr Dreuf av Mare Kandre tycks som sprungna ur samma tanke om kritik mot mäns tolkningsföreträde av kvinnors inre, en samtidig utforskning av psykoanalysens inre verklighet. Jag tycker mycket om också den aspekten.

Öde av Christine Falkenland. Månpocket