Sommaren utan regn

Att värmen gör något med oss människor är väl de flesta av oss överens om. Den där värmen som inte släpper taget och som inte erbjuder någon lättnad i form av nattliga regn eller vindar, inte minsta bris. När badvattnet inte svalkar och duschen eller den fuktiga källaren kanske är enda räddningen från de tankar som väcks, kroppen som kämpar för att inte ge upp… Så kan det faktiskt kännas ibland och just den känslan skildras riktigt exakt, nästan obehagligt exakt, i Maggie O´Farrells Sommaren utan regn.

Jag har bara gott att säga om den här romanen – den är lättläst, persongalleriet är rikt och ingen är särskilt lättvindig att vare sig förstå eller tycka särskilt mycket om, till en början vill säga. Det är en bok helt orädd för att smutsa ner karaktärer med brister och felval och allmän elakhet. Det är en skildring av en familj som är som en familj och det gillar jag. Nu efteråt kan jag inte välja vem jag tycker mest synd om eller vem jag gillar bäst, de är en enhet så trasig och stark att jag för allt i världen inte vill krypa in och tillhöra den men jag vill gärna sitta i soffan bredvid och se dem bråka och kramas och läka.

Vad mer? Inte mycket, Sommaren utan regn är en bra bok, en perfekt sommarbok, en lättläst, avslappnad ledighetsbok som inte är rädd för att i alla fall snegla ner i djupet. Och det djupet är både det som finns i en familj och det som finns i oss alla, det där lite skrämmande, mörka som vi alla bär på och som hålls någorlunda stängt av den här civilisationen som omger oss, men som en långvarig värmebölja med vidhängande vattenransonering till slut kommer att lyfta på locket till. Det djupet. Och det tål att betraktas.

Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell. Etta förlag

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.