Tänk dig ett av de där förträffliga för/efterorden som Stephen King alltid skriver. Och så lite längre (någon sida bara ;-)). Där är Att skriva, Kings självbiografiska skrivskola.
Jag läste för att alla rekommenderat den, för att jag älskar de där förorden, för att jag ägnat sommaren åt att fila på ett romanmanus, för att jag gillar böcker om böcker. Och det är förstås precis så inspirerande och intressant som jag hoppats och dessutom jättebra för att ringa in vad som är bra och mindre bra med Kings författarskap. Han förskjuter tanken på intrig, höjer berättelsen till skyarna och predikar fördelen med att utgå från sina inre bilder. Ett problem med King är att han kan vara rätt gubbig (jag uppfattade honom så i framförallt Det men tycker mig ha anat det också annorstädes, kanske har det blivit bättre med tiden?) och det tycker jag också förklaras i boken inte minst i den där litteraturlistan över favoritböcker på slutet, har han gillat tre kvinnliga författare (förutom sin fru) bland de femtio (nej, jag har inte räknat och överdriver förstås men det är en svidande minoritet som är skrivna av kvinnliga författare)?
Att skriva är en himla rolig och livfull bok att läsa, även om den på intet sätt ger den fulla förklaringen till karlns furiösa utgivningstakt. Men jag tror att den ligger där någonstans, det ligger något i den jämförelse han gör med Oates och Rendell, kanske är de mindre rädda att lämna ifrån sig material än många andra. Det finns fördelar och nackdelar med alla förhållningssätt, ger man ut extremt genomarbetade böcker som exempelvis Donna Tartt undviker en kanske storslagna romaner som avslutas med trehundra sidor ren skit. Å andra sidan blir det bara tre böcker på trettio år och det är också synd.
Att skriva- en hantverkares memoarer av Stephen King. Bra böcker
Gubbig tycker jag var mkt träffande! Ett barn av sin amerikanska tid? Jag kan nästan förlåta det eftersom han har skrivit några av mina favorithistorier.
Att skriva är en av de böcker om skrivande som jag faktiskt gillar. Det är inte en massa andligt mumbo jumbo utan rakt på och sakligt. Inget nonsens. Dessutom delar jag Kings aversion mot adverb 🙂
Jag förlåter honom också nästan för att han är så briljant i övrigt 🙂 Håller med om att det är en av få skrivarböcker som funkar att läsa utan att tröttna, den har precis rätt balans mellan skrivarhantverk och skrivarliv.