Här var det rätt bra älvaction hörrni! Inte War for the oaks-bra eller Tithe-bra men nära nog. Mycket långt bort från Melissa Marr-dåligt (elakt men i efterhand minns jag Marrs bok som betydligt sämre än vad recensionen antyder) i alla fall 😉
Älvor är ju knepiga som vi som försökt bekanta oss med dem genom litteraturen vet. Och därför är det alltid lika chockartat trevligt när en dyker på guldkornen. Vad det är som gör de bra böckerna om fefolk bra är svårt att säga men det jag gillar med Lament är Dee. Och det lediga språket, de är slängda i käften men till precis rätt gräns. Det finns en lätthet i mörkret som passar väldigt bra med temat, älvor är ju per definition lättsamma, svävande och livsfarliga på en och samma gång. Mörker och ljus. Änglar med huggtänder.
Egentligen är väl Lament mycket av en blåkopia på Tithe om jag tänker efter och minns rätt men det finns något i Lament som jag gillar ändå, eller så är det precis nog länge sen jag läste Tithe. Det är bland annat det där med musiken som jag gillar och som borde vara ett självklart inslag i all älvlitteratur. Det finns en uppföljare till Lament också och den ska handla om James så den läser jag nog också. James är den där typiska sidekicken men på ett väldigt sympatiskt sätt. Jag vill att det ska gå riktigt bra för honom i livet men med tanke på att han är påväg till någon mystisk magiskola med Dee känns ju det högst osannolikt som framtidsscenario…
Lament av Maggie Stiefvater. Scholastic