När jag lät dig gå

I onsdags skrev jag om Om jag stannar att den höll på att ta kål på mig, och att den är sablans bra. Det är När jag lät dig gå också, och den tog också knäcken på mig men tack och lov lite mer försiktigt.

Nu har det gått tre år sedan allt föll sönder, och Adam är fortfarande trasig. Han är förvisso värsta rockidolen med värsta skådisflickvännen men samtidigt är han skakig och ensam och ledsen. Och ensam. En kväll innan den massiva, skitläskiga världsturnén står hon plötsligt där. Mia står mitt framför honom och under en kväll (gissa om jag tänker på den där filmen med Julie Delpy och Ethan Hawke men det här är bättre!) möts de och pratar och minns. Och det är så hjärtslitande för hur det än slutar så är de så sönderslagna av det som hände. Det måste de ju vara. Människor som dör lämnar hål och fortsätter vara döda hur mycket en än frambesvärjer dem. Adam och Mia är de levande bevisen på hur efteråt ser ut, konsekvenserna. Och just därför är det så galet vackert när de talar med varandra igen. Att de försöker.

Jag grät mig inte igenom När jag lät dig gå, men slutet bröt förstås ner mig och lämnade mig som en urgråten trasa av sorg över människor som aldrig funnits annat än i fantasin och över annat och andra vars minnen väcks i mig eftersom Gayle Forman är så genial. Hon vet vilka sårskorpor som ska klias på, men aldrig känner jag mig manipulerad. Jag är bara så innerligt tacksam och ödmjuk inför livet och allt det det gör med oss och tvingar oss igenom. Och där tror jag att jag stoppar innan jag blir ännu mer patetisk. Det är väldigt svårt att skriva om de här böckerna utan att bre på för mycket och fastna i de smetiga orden. Läs böckerna bara, de är aldrig ens i närheten av vare sig patetik eller sentimentalitet.

När jag lät dig gå av Gayle Forman. Wahlströms

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.