När jag skrev min avhandling om kvinnor som dödade sina barn kände jag mig ibland fången i formen. Jag ville skriva om kvinnorna, om deras liv, ville nå fram till dem och berätta en rättvis historia om deras bortglömda och nedtystade liv. Det jag istället fick nöja mig med vara att försöka besvara min akademiska fråga och plocka tillbaka kvinnoliven i sina arkivkartonger igen. Förhoppningsvis lite mer levandegjorda och sedda. Det är därför jag idag plitar på en roman. Det är därför jag läser och älskar historiska romaner.
Anna Whitelock skriver bra, initierat och på många plan intressant. Om jag inte redan visste lite väl mycket om Elisabet I så skulle jag kanske gilla det här mer, men samtidigt är grundproblemet för mig att det är så blodfattigt och tråkigt. Det är en rakt upp och ner-berättelse om vad som hände och vad dokumenten säger, men människorna finns inte där. Och det kan de faktiskt inte göra eftersom historiska dokument inte ger kött på benen, det behöver vi fantasi för. Kanske är det de historiska romanerna som förstört mig eller så är det det vetenskapliga hantverket. Jag kan inte låta bli att önska (förgäves, jag vet) att Hilary Mantel skulle ge sig på också Elisabets era, lyfta upp någon perifer typ och berätta på riktigt.
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
ELISABET I – HISTORIEN OM EN DROTTNING OCH HENNES FÖRTROGNA, Anna Whitelock
Historiska media, 2014
Översättare: Erik Nisser, titel: Elizabeth’s bedfellows
Andra som skrivit om boken: Bokparet[/su_note]
jo, det där är svår balansgång
Det är ju det…
Det är svårt med historiska romaner på det sättet, för visst vill man läsa en korrekt historia där åtminstone det mesta stämmer, men samtidigt har ju vissa historiska romaner en tendens att som du säger bara återge vad dokumenten säger och det blir ju inte en levande människa vi möter då, utan en människa återgiven utifrån enstaka dokument och fakta.
När det gäller historiska romaner är jag inte alls särskilt noga med att de är baserade på hundra procent fakta, jag vill som du säger ha känslan för personerna istället, och att allt hänger ihop och känns trovärdigt förstås. Däremot är jag väldigt känslig för användningen av moderna ord i historiska romaner, utropar de ”schysst!” Eller liknande någonstans så klarar jag inte av att läsa vidare… Populärvetenskapliga böcker däremot, de ska bygga på fakta, men det kan också levandegöras.
Historiska romaner har ju möjligheten att skildra tid och rum på ett sätt som gör det lättare att tänka sig hur det var. Samtidigt kan fakta också vara intressant 🙂
Jag håller med, det är det bästa med historiska romaner, att få tänka sig och känna hur det nog var. Jag gillar fantasimomentet i den historiska romanen. Men jag gillar också faktaböcker, även om jag inte läser så många just nu. Jag måste kanske vila lite till efter alla år av studier och forskande innan jag börjar längta till faktabokshyllan igen.