Jag tog mig an Till flickorna i sjön med den där bävan jag alltid känner inför bok två av en författare vars debut jag tyckte mycket om. Och Då tänker jag på Sigrid tyckte jag väldigt mycket om. Frågorna är alltid desamma – Ska boken leva upp till mina förväntningar? Vara lika bra? Blir jag besviken?
I Till flickorna i sjön kämpar Helena med minnen och att glömma undan dem. Väldigt långsamt får vi veta vad som hände i byn, vad som lämnades kvar och vad som förföljde henne ner till tätorten. Hur hon var och hur hon förändrades.
Elin Olofsson är fenomenal på landsbygd. På det karga, det outtalade och det konstnärliga som ligger i själen på så många där ute i det öde. I Då tänker jag på Sigrid var Hanna konstnär med skaparvåndor och här är Helena en poet som förvägrar sig rätten att skriva. Det är mycken igenkänning också när jag läser Till flickorna i sjön, möjligen får den mig inte att gråta så mycket som Sigrid men den är ändå näst intill lika bra och oerhört lyhörd om konstnärsskap, utanförskap och det där som en liten plats kan göra med en. Och att sakna sig själv för resten av livet…
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
TILL FLICKORNA I SJÖN , Elin Olofsson
Wahlström & Widstrand, 2014
Andra som skrivit om boken: Lottens bokblogg, Den läsande kaninen[/su_note]
”Det karga, det outtalade”. Precis!