Norrut åker man för att dö

För några veckor sen skrev jag om landsbygden och litterära landsbygdsskildringar på Kulturkollo. Då hade jag bland annat läst Elin Olofssons böcker Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön och förstås förälskat mig. Nu har jag läst Norrut åker man för att dö av Ida Linde…

Norrut åker man för att dö är berättelsen om människor som lever i periferin, de som ingen ser från storstadens perspektiv. De som liksom vi lever det lilla livet av läxor, extraknäck på macken, ångest över framtiden, ilska mot bolaget, vakna tidigt för att hinna ligga och känna värmen från barnen under täcket innan det är dags att kliva upp. Och det är i detaljerna det ligger allt det förunderligt fina. 

Händelsekedjan är egentligen obetydlig. Några människor dödas utan någon synlig anledning, några människor blir mördare, några blir misstänkliggjorda och många, många krossas. Varje kapitel följer en människa mot döden eller ljuset eller bara en bit genom vardagen och varje gång det synliggörs hur de flätas ihop håller jag andan. Mitt vackraste och vidrigaste kapitel är kanske det med pojken som vaknar om morgonen och bakar sin egen tårta eftersom det är hans födelsedag. Det kapitlet är så fulländat i all sin tragiska visshet, ingenting kan bli vare sig bättre eller värre.

Norrut åker man för att dö är en bok jag kommer bära med mig, läsa om, prata om, tvinga alla jag kan att läsa för att sen tjata öronen av dem med mina tankar och analyser. Jag älskar den här boken, förbehållslöst.

NORRUT ÅKER MAN FÖR ATT DÖ, Ida Linde
Norstedts, 2014

Andra som skrivit om boken: Dagens bok (som inte alls tycker som jag)

 

Vad jag läser

Så här efter bokmässan, tillbaka i vardagen, tycker jag det är dags för en liten avstämning. Den här enkäten brukar cirkulera, jag läste den senast hos Enligt O

Just nu läser jag:

Vid sängen: Edith Södergrans samlade dikter, inköpt på mässan och inspirerad av ett seminarium läser jag nu några dikter per kväll, njuter och minns.

Vid soffan: Där läser jag inte, där slötittat jag på netflix…

På jobbet: Jag har inte lästid i min arbetstid (nej, bibliotekarier har oftast inte det!) men för jobbets räkning läser jag dystopier som ska tipsas på webbsidan i höst, började precis med Marlen Haushofers Väggen.

Utmaningsbok: Jag ska precis börja på en av månadens tre på tre-böcker, Mästaren av Colm Toibin.

I läsplattan: Flickor som skimrar, och den är väldigt obehaglig och bra!

Borde börja med: Fjärde riket som vi ska bokcirkla på Kulturkollo.

Längtar efter att få läsa: The Secret Place av Tana French! Snart!

Hur ser din läsning ut för tillfället?

Hemåt

Nu sitter jag på tåget, påväg hemåt igen! Bokmässan har varit god mot mig, det är ju inte mässans fel att jag blev förkyld och däckade på hotellrummet efter fredagens seminariemaraton… Vill du läsa mer om mässan kan du göra det på Kulturkollo, där jag och mina medkollare rapporterat (och fortfarande rapporterar) flitigt. Bilden visar alla de där böckerna jag nödvändigtvis var tvungen att köpa och som ska fylla hålen som inte finns i min bokhylla, jag älskar dem alla!

Revolt

Jag läser inte särskilt mycket renodlad Science Fiction, precis som jag läser väldigt lite renodlad fantasy. Men jag gillar dystopier och Lisa Rodebrands Revolt är definitivt en dystopi…

I framtiden har klykonerna förslavat mänskligheten. Andre möter Caroline och de inleder en resa för att förändra världen och för att hämnas. Det är rymdskepp och rått och våldsamt och dramatiskt hela vägen. Och än viktigare, det är riktigt välskrivet. Språket flyter, vilket inte alltid är fallet för egenutgivna romaner (Revolt gavs först ut som egenutgivning), och berättelsen är också bra uppbyggd. 

Visst är det mycket blod och våld men det är så jag inbillar mig att bra sf också kan vara. Det är ett effektivt sätt att visa det hårda och monotona i den skrivna verkligheten. Min enda egentliga invändning (förutom att Caroline gärna fått vara lite tuffare och tagit mer plats) är att det ibland blir lite rörigt på grund av alla människor som jag ska hålla ordning på och ur vilkas synvinkel jag ska se skeendet. Ibland hänger jag inte riktigt med helt enkelt. Men för det allra mesta går det bra ändå.

REVOLT, Lisa Rodebrand
Fantasi-förlaget, 2014

Andra som skrivit om bokenFantasygrottan, Spektakulärt

En sån där vidrig bok där mamman dör

Det är egentligen väldigt förutsägbart och alldeles för Hollywoodblankt. Där finns en pappa som heter Whip och en mamma som dött. Det borde liksom inte tilltala mig över huvud taget. Men det är Sonya Sones, det är prosalyrik och det är därför trots allt riktigt, riktigt bra.

Jag är väl inte överförtjust i den där Hollywoodmiljön som Ruby och hennes nyfunna pappa rör sig i men det är ändå ganska charmigt alltihop och formen gör att det känns rakt in också när det är till synes ytligt. Varför är det så? Varför gör prosalyrikformen att det blir extra kännbart, har det något att göra med att lyrik ofta känns mer eftersom jag får tolka själv? Jag vet inte men jag vet i alla fall att jag tycker mycket, mycket om Sonya Sones sätt att skriva.

EN SÅN DÄR VIDRIG BOK DÄR MAMMAN DÖR, Sonya Sones
Bonnier Carlsen, 2012
Översättare: Ylva Stålmarck, originaltitel: One of those hideous books where the mother dies

Andra som skrivit om boken: Tonårsboken, Schitzo-cookies bokblogg

Läs också Vad mina vänner inte vet och Vad min pojkvän inte vet av samma författare, så himla bra!

Jaktturen

Tristan följer med grannarna på jakttur, mer eller mindre uttvingad av hustrun för att de ska börja passa in i samhället. Låt oss säga att han inte direkt trivs med tillvaron. Innan berättelsen börjar råkar han skjuta en kanin och det är med den han sen kommunicerar genom hela romanen. Kaninen ligger i jaktväskan med långsamt tickande hjärta, döende får vi tro. Och han ställer frågor om människorna och ger mer eller mindre genomtänkta råd.

Gåtfull och finstämd står det på baksidestexten och det håller jag med om att den är. Det finns ständigt nya gåtor bakom hörnet och det är alldeles uppenbart att allt inte kommer fram, ibland är det till och med otydligt varför de berättelser som berättas berättas. Om du förstår hur jag menar. Jaktturen är ett nedslag i ett liv, några avgörande timmar som förändrar allt men på ett lågmält sätt…

JAKTTUREN, Agnès Desarthe
Sekwa, 2014
Översättare: Marianne Tufvesson, originaltitel: Une partie de chasse

Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo,

Mässdags

Nu är det alltså dags för bokmässan i Göteborg. Hur nu det gick till, hösten har ju inte ens börjat än… Hur som helst, min mässrapportering sker i år på Kulturkollo och på Kulturkollos instagram, så alla som är intresserade vänder blickarna ditåt 🙂 För er som inte är det minsta intresserade eller som önskar att den där himlans mässan som ni inte ska åka på i år bara skulle vara över så bjuder jag här på bloggen på recensioner helgen igenom. Vi ses på andra sidan!

Elfriede – en dystopi

Svartsyntheten hos Elfriede kan jag känna igen mig i, liksom hatet och ångesten som även om det var länge sen nu en gång har infiltrerat också mitt liv. Och den där avskyn inför det glättiga och gränslösa, de där människorna som liksom lever livets glada dagar och som uppenbarligen begripit något som vi mörkermuppar inte fattat (eller som inte sett det vi sett…). Huga!

Åsa Grennvalls bilder är magnifika, varje linje i Elfriedes ansikte mejslar fram hennes inre elände. Och texten är ren poesi, alldeles, alldeles underbart. Elfriedes flyta ovanför-tonfall visar arbetsplats och privatliv i ett löjets skimmer och det är nog en väldigt tur det, annars skulle en möjligen inte stå ut inne i boken.

Jag känner igen en del hos mig själv och väldigt mycket inte, men en sak som kommer tillbaka till mig är det där antikvariatet i Gävle när jag bodde där, och lugnet som alltid omslöt mig när jag klev in genom dörren och ner för trappen. Ah ljuvliga minnen. Ljuvliga flyktvägar undan ångesten….

ELFRIEDE – EN DYSTOPI, Åsa Grennvall
Optimal förlag, 2011

Andra som skrivit om boken: LitteraturMagazinet (Sebastian Lönnlöv)

Snart mässdags

Jag begriper mig inte alls på det här med tiden. Igår var det semester, juli och trettio grader varmt, och om bara några dagar är det slutet av september och bokmässedags. Typ. Jag hänger verkligen inte med!

Men mässdagarna är det i alla fall senare i veckan. Om min relation till mässan, den dubbla känslan, skriver jag lite på Kulturkollo och det är också där mina rapporter från mässan kommer synas i första hand. Men mer om det senare i veckan. Än så länge är vi bara på förberedelserna.

Jag behöver:

  • Packa kläder som rustar mig för såväl mässgolvets tropiska hetta som luftkonditioneringen i seminariesalarna.
  • Gå in nya skorna några timmar till.
  • Få ordning på visitkort och allehanda papper.
  • Göra en grov planering över seminarier jag ska se som jag sen inte kommer följa.
  • Välja rese- och kvällsläsning, jag tror att jag ska vara lite modig och bara köra med läsplattan i år, den är välfylld…

Ungefär så, men det känns som om jag glömt hälften… Hur har du det i förberedelserna?

Maken

Låt mig först av allt få säga detta: Puh, så orimligt glad jag är att få lämna de här krångliga människorna bakom mig! Det är som ett maratonlopp av ält och längt och ångest där mot slutet och från första början sitter de ju fast i de där bestämda ordningarna som gör det så tydligt för mig att de inte kommer att fungera tillsammans. Men själva begriper de ingenting, i sju år och 500+ sidor. Låter supertrist säkert, men är det verkligen inte. Jag älskar utmaningen i Maken, men nu är jag som sagt mer än redo att gå vidare med mitt liv.

Egentligen har jag skrivit allt jag har att säga om MakenKulturkollo (och framförallt i Kulturkollos läsecirkel) – särskilt samtalet jag för med min egen make om boken och hur han fick mig att läsa den tycker jag själv är intressant, och framförallt var det roligt att skriva/diskutera fram 🙂

MAKEN, Gun-Britt Sundström
Bonnier pocket, 2008 (1976)

Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Boktoka