Det här är en svår recension att skriva eftersom det finns en twist i We are completely besides ourselves som jag inte får avslöja och som spelar en avgörande roll för allt som händer efter att den avslöjats i boken (och dessförinnan också förstås). Det jag vill tala om måste jag helt enkelt hålla tyst med. Och det är ju en lite besvärlig utgångspunkt för en recension.
Rosemary berättar i alla fall. Och hon börjar i mitten någonstans. Hon berättar om sin uppväxt med systern Fern och brodern Lowell och hur de båda försvann ur hennes liv. Hon försöker berätta om sina föräldrar så att jag ska förstå men det gör jag förstås inte. Det händer saker här som jag inte kan greppa eller förlåta, oavsett om det är fiktivt eller inte. Det är det förstås, men det spelar inte riktigt någon roll eftersom fiktionen bygger så mycket på sånt som hänt och händer och sånt som är jobbigt att ta moralisk ställning till.
Utan att avslöja mer kan jag säga att We are completely besides ourselves är en intressant bok, en sorglig, ilskeframkallande och bra bok. Den slutar inte där den slutar och sånt har jag alltid gillat. Min enda invändning är att jag tycker att slutet är lite för tillrättalagt, det är som om författaren inte riktigt litar på att jag är ok med ett öppnare slut. Jag försöker tänka mig bortanför det, försöker se det som aldrig avslutas av en punkt.
We are completely beside ourselves är en tänkebok, en bok som inte lämnar sin läsare oberörd, en bok att rekommendera helt enkelt.
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
WE ARE COMPLETELY BESIDE OURSELVES, Karen Joy Fowler
Serpent’s Tale, 2013
Andra som skrivit om boken: Bia bloggar[/su_note]
Som jag konstaterade när jag såg på Instagram att du läste: måste ta tag i denna snart! Så nyfiken på den omtalade twisten.
Twisten är så himla bra genomförd eller skriven eller vad en säger. Innan den kommer anar en ingenting och när det är där är allt hur självklart som helst. Mycket snyggt.