Jag drabbas väldigt ofta av samhällelig depression men helt galet nog drabbas jag av tilltro till mänskligheten när jag läser Rasismen i Sverige. Den beskriver ett Sverige som jag avskyr, det trångsynta, det kalla och det hårda men det gör det genom goda exempel. Genom att lyfta motståndet. Genom Niklas Orrenius, Alexandra Pascalidou, Lena Sundström och alla andra skribenter jag hoppas på, litar på, tycker sjukt mycket om för att de tar kampen.
Allra mest berörd blir jag nog av delen om Utøya ändå. Den gör ont. Den ger ingen styrka. Den allra värsta läsning jag någonsin ägnat mig åt var av Breiviks vidriga manifest. Ett utdrag till ett seminarium jag skulle hålla på universitetet. Sällan har jag gråtit så mycket över mänsklig dumhet och fanatism. Allt detta hat mot människor… Den läsningen har förändrat mig i grunden. Den del av boken som handlar om detta försöker reda ut händelser och tankar bakom, det är viktigt och intressant men väldigt, väldigt tungt.
Det är ett ibland hemskt land vi bor i, ett land där vi avhumaniserar och ser ner på, tycker att vi har rätt att avhysa och avsky. Det är ett kallt land. Men det är också ett land där motståndet lever, där vi reser oss. Där Kärrtorp inte passerar utan kommentar, där vi tar tillbaka ordet och gör det till en symbol för något annat. Kärrtorpsdemonstrationen jag gick i i Karlstad i vintras är en av de vackraste saker jag gjort. Tillsammans, så många. Att få visa mina barn det, att få ta alla diskussionerna med dem. Det rör på sig. Den här boken är för mig mest av allt ett bevis på just det, att vi rör på oss. Det ger mig hopp om framtiden. Jag behöver det.
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
RASISMEN I SVERIGE – NYCKELTEXTER 2010-2014, Lawen Mohtadi (red)
Natur & Kultur, 2014
Vilken viktig bok! Den vill jag verkligen läsa…
Mycket viktig, fint att den finns 🙂
Jag har boken och kommer absolut att läsa den.
Det ger verkligen något extra att läsa dessa texter samlade, det visar på styrkan i antirasismen och det behövs ju tyvärr idag.