Min kamp, eller konsten att läsa ”Drood”

Min första tre på tre-bok är som tidigare meddelats Drood av Dan Simmons. En gediget supertjock tegelsten. 900 sidor plus, sånt som jag aldrig ger mig på i vanliga fall. Och låt mig säga att det har varit lite segt. Jag har inte den där sammanhängande lästiden som boken förtjänar och som jag längtar efter. Det blir ungefär ett kapitel om 20 sidor per dag och det är lite lite det. Stämningen av London och undergång är från allra första början fascinerande men det är faktiskt inte förrän när jag nu befinner mig runt sidan 600 som jag fastnat rejält. Jag vet inte om Simmons har en 600-sidig startsträcka eller om det är jag. Jag nöjer mig med att konstatera att trägen vinner och plöjer vidare in i Londons underjordiska elände, lite i taget…

2 tankar på “Min kamp, eller konsten att läsa ”Drood””

  1. Åh, jag älskade att läsa den boken! Minns inte alls att den var seg. Å andra sidan hade jag mer lästid per dag och det kanske krävs. Jag lästa nyss ut Stephen Kings Under kupolen och den tyckte jag var as-seg, och jag tror att det beror på hur mycket (eller lite) jag orkade läsa varje dag. En tegelsten får helt enkelt inte dra ut allt för mycket på tiden.

    Svara
    • Boken är mer långsam än seg och själva segheten ligger i mitt lässätt där det blivit alldeles för utdraget för att jag ska hitta flytet. Ikväll har jag kunnat sitta med boken i flera timmar och då är den fantastisk!

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.