Svartsyntheten hos Elfriede kan jag känna igen mig i, liksom hatet och ångesten som även om det var länge sen nu en gång har infiltrerat också mitt liv. Och den där avskyn inför det glättiga och gränslösa, de där människorna som liksom lever livets glada dagar och som uppenbarligen begripit något som vi mörkermuppar inte fattat (eller som inte sett det vi sett…). Huga!
Åsa Grennvalls bilder är magnifika, varje linje i Elfriedes ansikte mejslar fram hennes inre elände. Och texten är ren poesi, alldeles, alldeles underbart. Elfriedes flyta ovanför-tonfall visar arbetsplats och privatliv i ett löjets skimmer och det är nog en väldigt tur det, annars skulle en möjligen inte stå ut inne i boken.
Jag känner igen en del hos mig själv och väldigt mycket inte, men en sak som kommer tillbaka till mig är det där antikvariatet i Gävle när jag bodde där, och lugnet som alltid omslöt mig när jag klev in genom dörren och ner för trappen. Ah ljuvliga minnen. Ljuvliga flyktvägar undan ångesten….
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
ELFRIEDE – EN DYSTOPI, Åsa Grennvall
Optimal förlag, 2011
Andra som skrivit om boken: LitteraturMagazinet (Sebastian Lönnlöv)[/su_note]
1 svar på ”Elfriede – en dystopi”