Utrensning

Nu har jag äntligen gjort det! Läst Sofie Oksanen. Utrensning är precis så bra som alla säger, men den är verkligen ingen picknick att läsa.

Jag älskar det mystiska, att inte få veta vad som händer eller har hänt, att få små skedar information men aldrig riktigt hela portionen.

Aliides historiska berättelse, och kommunismens Estland efter kriget och fram till nutid, om systern som försvinner och mannen som kräver, om sin egen besatthet och sitt misslyckande, den är tung. Jag gillar förstås inte Aliide men mitt hjärta blöder för henne. Liksom för Zara, hennes öde är förstås alldeles förfärligt.

Jag tycker att det är så lågmält fint hur de två kvinnorna kommer tillsammans. De delarna, där Aliide och Zara lär känna varandra, sitter i köket och är, är nog mina favoritstunder. Där håller sig också det jobbiga i bakgrunden. Men det försvinner förstås aldrig, eller bleknar.

UTRENSNING, Författare
Bonnier pocket, 2010
Översättare: Janina Orlov, originaltitel: Puhdistus

Andra som skrivit om boken: Bokmania, Bokfetischist

 

Tröst

Veckans tema på Kulturkollo är “Döden, döden, döden” och det är förstås lite tungt. Där döden finns finns också behovet av tröst. Därför tänker jag idag berätta om hur min tröst ser ut.

Tröst för mig är det bekanta. Det är hemma, i sängen eller soffan med en filt, varmsockor och choklad. Det är böcker jag redan läst av Maria Lang och Jane Austen. Den är musik jag lyssnat på sen barndomen, av Kenny Rogers och Queen (Johnny Cash om jag behöver gå ner mig i sorgen för att kunna vända tillbaka). Det är Mozarts Requiem. Love actually, Stolthet och fördom, Övertalning. Det är Herr Muffin och Det är något bortom bergen. Och så är det tid, mest av allt tid att hitta tillbaka.

Hur ser din tröst ut?

Det är något bortom bergen, 

bortom blommorna och sången, 

det är något bakom stjärnor, 

bakom heta hjärtat mitt. 

Hören – något går och viskar, 

går och lockar mig och beder: 

Kom till oss, 

ty denna jorden den är icke riket ditt!

Ur Omkring tiggarn från Luossa av Dan Andersson

 

Mästaren

Jag läste halva Skruvens vridning och sen gav jag upp för att den var så tråkig. Jag ska ge den en ny chans nu när jag läst Colm Tóibíns fantastiska Mästaren om bokens författare Henry James.

Mästaren är en väldigt lågmäld historia om en inte allt igenom sympatisk man. En man som gömmer sig bakom sin konstnärsstatus och sviker människor, kvinnor, och sedan förklarar bort det för sig själv. Som kusinen han säger sig älska men sen inte förstår att han kan hjälpa när hon ligger för döden. Som författarinnan han kanske älskar, som definitivt älskar honom och som tar sitt liv när han aldrig kommer henne till mötes. 

Colm Tóibín målar ett porträtt av en man som nog egentligen förälskar sig i män men som avskyr Oscar Wilde så intensivt att homosexualitet blir omöjlig att ens tänka. Att det är förbjudet enligt lag spelar nog mindre roll. Henry förstår aldrig sina egna känslor vilket är hans tragedi och hans mysterium. En författare som ägnar all sin tid åt att uppfinna mänskliga psyken men som inte förstår sig själv… Det är så väldigt bra, så väldigt, väldigt intressant skildrat av en annan mästerlig författare.

MÄSTAREN, Colm Tóibín
Albert Bonnier förlag, 2005
Översättare: Nille Lindgren, originaltitel: The master

Andra som skrivit om boken: Goodreads

 

Väggen

Ibland läser jag en dystopi och inser att jag är trött på dem. Jag älskar fortfarande mörkret men det blir så mycket samma lika. Då tänker jag att jag ska sluta, att jag inte måste läsa allt som dyker upp inom den genren och att jag kanske borde hitta en ny nisch. Så stöter jag på en bok som ställer allt på ända, som visar att det inte är genren det är fel på utan fantasin och genomförandet. Väggen av Marlen Haushofer är en sån bok.

Huvudpersonen vaknar en morgon ensam i en jaktstuga. Att hon är ensam är märkligt men när hon beger sig ut inser hon att hon verkligen är helt och hållet ensam förutom hunden Lo. Hon hittar en vägg som skiljer henne från resten av civilisationen och utanför vilken alla människor verkar vara döda. Det blir hennes förutsättningar för ett fortsatt liv och det är så underbart fantastiskt beskrivet.

Livet utan mänsklighet är svårt att tänka sig men jag tror på Marlen Haushofer och huvudpersonen när hon berättar det. Precis så måste det bli, en bygger ett liv kring det som finns, tar ansvar för djuren om det finns sådana och sen överlever en alla de smärtor och förluster och besvikelser som oundvikligt kommer att drabba.

Väggen är en väldigt sorgesam bok, en lugn, långsam men samtidigt förtätad berättelse om överlevnad och hur kampen för att behålla förståndet i en obegriplig situation kan se ut. Det är en av de bästa och med omvälvande böcker jag någonsin läst.

VÄGGEN, Marlen Haushofer
En bok för alla, 2003 (återutges i nyöversatt utgåva av Thorén & Lindskog i höst)
Översättare: Per Erik Wahlund, originaltitel: Die Wand

Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

 

The young world: Överlevarna

Jag älskar inte per automatik dystopier där sjukdomar slagit ut delar av mänskligheten för att lämna resten att slåss för sin överlevnad. De kan visst bli bra böcker, som Sofia Nordins En sekund i taget och  Spring så fort du kan till exempel. Men det finns alltid det där vidriga minnet av föräldrar och småsyskon som dött den mest fasansfulla död innan handlingen drar igång. Jag avskyr den delen av de här berättelserna.

Överlevarna är första delen i en serie och den prickar väl in de flesta klischeerna:

  • Det är en serie
  • Det finns en kärlekstriangel (eller flera)
  • Det är bara våra hjältar som kan rädda världen
  • Det finns en “tuff” tjej
  • Det finns en eftertänksam kille, och en kille för varje tänkbar roll. Alla har sammanlagt en egenskap var.

Jag är elak nu men Överlevarna följer verkligen formulär 1A. Jag gillar egentligen Donna (även om jag blir sjukt trött på hennes ständiga “killar är så okänsliga”, “killar är så mesiga”, “killar är så…”) och jag tycker att Chris Weitz lyckats bra med att skriva Jefferson och henne (som berättar varsitt kapitel) med olika röster (vilket betyder att vi kan skippa de här olika typsnitten för olika personer, jag fattar ändå). På ett sätt uppskattar jag att det inte läggs tid på att bli sentimental till exempel i början när Jeffersons bror dör i den oundvikliga sjukdomen, samtidigt borde sorgen få ta större plats i en sån här berättelse.

Överlevarna är en helt ok bok men den lockar inte min nyfikenhet, jag kommer inte läsa vidare i serien. Jag börjar nog bli lite mätt på ungdomsdystopier nu. Skulle vi inte kunna testa något annat ett tag?

THE YOUNG WORLD: ÖVERLEVARNA, Chris Weitz
B. Wahlströms, 2014
Översättare: Carina Jansson, originaltitel: The young world
Del 1 i serien The young world.

Andra som skrivit om boken: Boktjuven

 

Kongospår

Jag gillade Christian Unges första bok, Turkanarapporten, som var en genomgående spännande bok med intressanta karaktärer. Kongospår följer i samma spår. Det är spännande rakt igenom och handlingen är internationell och politisk. Jag gillar särskilt att Unge tar det internationella till Sverige den här gången. Historien hänger ihop och även om den inte är helt och hållet trovärdig som verklighet rakt igenom så fungerar det bra som fiktion. Jag gillar Martin och att han inte är rakt igenom sympatisk (ta tag i dig själv människa, ta ansvar!) och jag gillar Nadine väldigt mycket och önskar mig ännu mer av henne när jag läser. 

Under tiden jag skriver recensionen kommer jag på en sak som jag gillade med Turkanarapporten och som jag saknar lite i Kongospår, läkargrejen. Martin är fortfarande läkare men vi får inte följa med på jobbet på samma sätt. Det är för lite Cityakuten och operationer alltså, men jag kan ju inte få allt…

Sammanfattningsvis – vill du läsa en bra underhållningsspänningsroman med internationella spår och svensk vardag kan du med fördel välja Kongospår.

KONGOSPÅR, Christian Unge
Christian Unge production, 2014
Del 2 i serien om Martin Roeykens. Första delen heter Turkanarapporten.

Andra som skrivit om boken: Alkb

En fyrväppling från jordens fyra hörn

Veckans utmaning på Kulturkollo, som har jorden runt som tema, är att berätta om:
en bok från en världsdel,
en film från en annan världsdel,
en TV-serie från en tredje och
musik från en fjärde världsdel.

Det här är en väldigt svår utmaning för mig, den får mig att inse hur oerhört etnocentrisk jag är, jag läser nästan bara europeiskt och nordamerikanskt och detsamma gäller för intagandet av andra kulturkutryck. Dessutom är jag väldigt fokuserad på böcker och i viss mån tv-serier. Ni ska få se.

Boken jag valt är Kim Thuys Ru. Kim Thuy bor förvisso i Kanada idag men hon är född i Vietnam och boken handlar om livet i Vietnam, flykten därifrån och anpassningen till det nya landet.

Film ser jag sällan nu för tiden så det får bli en film med några år på nacken – Jordgubbar och choklad. Den utspelar sig på Cuba och tar upp viktiga ämnen som det politiska läget, kommunism vs individualism och homosexuellas möjligheter till ett fullvärdigt liv på ön, en mycket bra film!

Min tv-serie är Australiensisk och heter Bangkok Hilton. Ni vet den med en ung Nicole Kidman och en ung Hugo Weaving. Ett fängelsedrama men också så mycket mer. En av mina favoritserier någonsin!

Musik är också en väldigt svår kategori för mig eftersom jag lyssnar så lite på musik och eftersom jag där är sjukt konservativ, jag släpper in väldigt lite nytt i mina spellistor. Jag löser det genom att välja en artist med flera världsdelstillhörigheter – Freddie Mercury, född i Afrika, uppväxt i Europa, verksam i hela världen. Han och hans Queen är sedan 25 år det som säkrast avlyssnas i mina hörlurar. Så nytänkande är jag (jag lyssnar på en del annat också men återvänder alltid hit).

 

Att läsa författare ingen tycker om

Häromdagen när jag började läsa James Freys Endgame var jag inne på Goodreads för att lägga till den bland mina böcker som jag brukar göra. Och hej vad folk har kommenterat den redan, och oj vad lite det handlar om själva boken. Mer än hälften av alla inlägg handlar om vilken förfärlig människa Frey är eftersom han en gång skrev en bok som han påstod var en självbiografi vilket det inte var och sen blev outad hos Oprah. Det var ju förstås en förfärlig soppa och jag tycker, med tanke på att boken handlade om missbruk och trasigheter att James Frey förtjänat en hel del skopor ovett. Men ärligt, det var rätt många år sen och någon gång måste han väl få komma vidare i sitt liv? Avskyr en honom för evigt kan en ju låta bli att läsa honom igen…

Jag försöker verkligen koppla bok från författare när jag läser, men det är ju sjukt svårt. Och naivt, en författares värderingar återfinns förstås också i boken. Därför har jag fortfarande inte orkat uppbåda energin att läsa Enders game, å andra sidan hade jag nog inte orkat även om jag aldrig hört ett ord om Orson Scott Cards obehagliga åsikter. Om jag ska vara ärlig. Knausgård är ett annat exempel, hans kamp är inte skriven för mig och den där synnerligen osympatiska dokumentären där han tyckte synd om sig för att frun var deprimerad gjorde mig inte direkt mer sugen på den där kampen. Jag tror inte att bufflighet eller ren dumhet skrämmer bort mig från författarskap men de utgör förstås ett extra hinder när det kommer till att läsa böcker som inte är helt självklara att hitta till.

Hur tänker du? Är det viktigt att författaren verkar trevlig? Diskvalificerar ett misstag/ett dåligt ordval/något annat olämpligt en författare från din bokhylla för evigt?

Jag försöker alltså frikoppla, men sanningen är ju den att i de allra flesta fall har jag ingen aning om ifall författaren är en idiot eller inte eftersom jag inte läser om författare särskilt ofta. Men de kan ju avslöja sig i böckerna också… Som Jonathan Franzen som jag efter att ha läst Frihet är helt övertygad om är en synnerligen osympatisk snubbe 😉

Flickor som skimrar

Vissa böcker önskar jag att jag aldrig läst, samtidigt som jag verkligen tycker om dem. En sån bok är Lauren Beukes Flickor som skimrar.

Det geniala först. Ja, det är en sorts deckare eller thriller eller spänningsroman med tidsresor, ett hus besatt av ondska och mörker, ogenomträngligt mörker. Det är en berättelse fylld med människor som är trasiga men som jag tycker mycket om. Dessutom skrivna av en författare som har sånt öga för detaljer att jag bara behöver några rader för att fastna för dem.

Det jobbiga finns alltså också där. Att jag bara behöver några rader för att bry mig om en person som sen på nästa sida mördas på det vidrigaste sätt. Det är mycket blod och tarmar och skit och det kan jag stå ut med, men det som rör mig på djupet är rädslan. Boken beskriver ett strukturellt våld på ett plan som är svårt att greppa men också är omöjligt att blunda för. Flickorna/kvinnorna, de som glittrar, de livsglada ,har inte en chans, samhället (symboliserat av mannen och huset) kommer alltid att knäcka dem och slita inälvorna och livsgnistan ur dem. Det finns inget hopp och ingen pardon, som kvinna är jag alltid ett potentiellt offer, en kropp att förstöra eller utnyttja. Det värsta med den här boken är att den skrämmer mig på djupet för att jag känner igen något och helt plötsligt finner mig stirrande in i den oändliga avgrunden utan att våga blunda.

Därför önskar jag att jag inte läst om vad som händer med flickor som skimrar. Därför önskar jag att jag inte sett avgrunden. Samtidigt känns det viktigt att faktiskt möta det där, skräcken. Och det är mäktigt att hitta en sån här bok, på något sätt vackert mitt i allt smutsigt. Med det inte sagt att det alltid är så att det livsnödvändiga är bra för en. Litegrann har jag gått sönder.

FLICKOR SOM SKIMRAR, Lauren Beukes
Norstedts, 2014
Översättare: Ylva Mörk, originaltitel: The shining girls

Andra som skrivit om boken: Goodreads