Drood

Jag befinner mig i en lite jobbig situation här. Jag vill säga precis lagom mycket för att övertyga er om att Drood är värd ansträngningen att läsa över niohundra sidor, och samtidigt vill jag säga så lite som möjligt så att ni får bli sådär chockade och skrämda och förundrade som jag. Jag vill berätta allt och inget.

Jag visste ingenting mer om den här boken när jag började läsa än att den handlade om Charles Dickens och hans sökande efter en mystisk figur vid namn Edwin Drood. Det räcker att veta det egentligen men det kanske kan vara av intresse att den egentligen handlar om en annan författare, Wilkie Collins, och hans relation till Dickens och den enigmatiske Drood. Och att Collins är den allt igenom osympatiske och högst opålitlige berättaren.

Det du får i den här boken är dimmiga bakgator i London, kyrkogårdspicknickar, skrivarvedermödor, kärlek, vänskap, hat och ond bråd död. Och icke att förglömma ett underjordiskt London som lockar och skrämmer. I ett långsamt för det mesta, men ibland hisnande tempo. Jag kände lite som att de första 600 sidorna var en startsträcka som jag måste igenom för att få de sista halsbrytande 300 sidorna men nu i efterhand älskar jag början också, jag är så glad att jag kämpade på när det kändes tungt. Jag rekommenderar sammanhängande lästid vilket jag inte hade i början. Stäng in dig en helg och hänge dig åt Drood, jag lovar att du inte kommer känna dig normal igen på många veckor. Precis som det ska vara alltså.

DROOD, Dan Simmons
Back Bay books, 2010

Andra som skrivit om boken: Helena på Bokhora

Läs också vad jag skriver om Hemliga platser på Kulturkollo, bland annat med utgångspunkt i Drood.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.