Efter min totala avsky inför den första boken i Jane Austen-projektet var det väl ingen som trodde att jag skulle läsa en till. Men sen kom Northanger abbey, som är en av mina favoriter bland Austenböcker, och så var det Val McDermid som skrivit den och hon är som vi alla vet en väldigt duktig författare. Och jag visste att Val McDermid aldrig skulle skriva Catherine Morland korkad eller underlägsen, Val McDermid skulle stå på hennes sida.
Så sagt och gjort, jag köpte den på bokmässan, såg till att insjukna i en svintrist förkylning och bäddade ner mig på hotellrummet i ett dygn med Northanger abbey som enda sällskap. Ungefär.
Och jag gillade den. Jag tycker att Val McDermid lyckas göra något eget med berättelsen, jag gillar Catherine Morland, jag älskar att den vidrige John Thorpe här gjorts ännu mer uppenbart förfärlig. Och Henry Tillney, herregud!
Visst finns här problem, som ålderskillnaden mellan Catherine och Henry som aldrig berörs med ord eller tanke men som är väldigt stor… Och så det här med att trycka in referenser till modern teknik i tid och otid för att verkligen visa hur modernt allt är. Och så det där med vampyrerna… Litegrann får en ju överse med…
Jane Austens bok är naturligtvis bäst, det går ju inte att jämföra! Men jag tycker att Val McDermid samtidigt som hon gör sin egen grej lyckas bevara det knivskarpt elaka, humoristiska och reflekterande från originaltexten. Jag ser en film framför mig, det här har filmindustrin väntat på sen de fick slut på Austenböcker att filmatisera!
Jag har skrivit lite mer om boken på Kulturkollo i veckan i inlägget Northanger abbey, kan det bli mer te- och brasamysigt än så? Och det kan det ju inte…
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
NORTHANGER ABBEY, Val McDermid
Borough press, 2014[/su_note]