Klassiska serier

Som en väg in i klassikerna har serierna alltid varit förträfflig. Jag minns hur jag läste skräckserier om Carmilla i tonåren (mer om det på söndag). Idag finns ett oerhört utbud och jag har de senaste veckorna läst en bunt klassiker.

Är det bra då? Ja, det tycker jag. Det blir förstås förkortat men det behöver inte betyda dåligt (vilket jag redan konstaterat i samband med min Jane Eyre-läsning). Dracula upplevde jag som stundtals lite seg i original (förlåt alla kännare, jag sa inte dålig men seg) men urvalet i serieversionen lyfter verkligen fram grundhistorien på ett bra sätt. I Svindlande höjder är alla precis lika irriterande som i originalet men det är lite lättare att hålla reda på alla Heathcliff och Linton och Cathy… Macbeth fick mig att fundera över varför inte Shakespeare gjort som serie mer och tidigare, det funkar väldigt bra. Det är ett så ofantligt mycket bättre sätt att tolka Shakespeare på än de där förkortade utgåvorna vi läste i skolan tycker jag. Mina tankar går osökt till Neil Gaimans Sandman-serie där han flirtar en hel del med just Shakespeare, och det funkar där också.

Frankenstein har jag inte läst som bok så den väntar jag med som serie också, men En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf har jag läst tidigare och tyckt mycket om. I Marcus Ivarssons version är den väldigt fin, det är mycket text vilket jag tror är positivt i just den här boken. En sak jag saknar är dock färger. Det känns väldigt instängt i den här bruntonade tolkningen och visst är berättelsen i sig klaustrofobisk, men inte bara…

Jag har förstås bara läst det urval av klassiker i serieform som fanns tillgängligt på mitt bibliotek, men klassiker plus serie funkar väldigt bra i min värld. Som njutning för stunden och som inkörsport till de tunga grejerna – riktigt bitiga romaner inbundna i skinnband…

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.