Jag vet inte vad jag ska säga! Slutet på den här boken gör hela serien fantastisk. Att hon (Veronica Roth alltså) vågar! Så oerhört modigt att avsluta så. Så vackert och sant och hemskt och underbart. Det känns som en total trohet mot en berättelse som på alla sätt handlar om att ingenting är vad det verkar vara, att vi aldrig kan lita på att det som ska komma är det som förespeglats oss. Jag älskar det!
Mitt enda problem är att jag inte håller ordning på människorna (igen!), de är så många. Men det var samtidigt ett större problem i Insurgent, här hänger jag ändå med.
Jag kan inte säga så mycket mer, vill inte avslöja slutet. Men resten av boken är också bra, möjligen är svängarna hit och dit och förvecklingarna lite väl många men det är helt ok.
Jag har egentligen svårt för noveller som ska kila sig in mellan romaner men i det här fallet med Four så funkar det. Four har som karaktär alltid varit något av ett mysterium och det behövs en fördjupning. Dessutom är det välskrivet. Ett riktigt bra komplement till romanerna helt enkelt.
Som helhet är Divergent-trilogin något eget. Det är en modig serie om att ifrågasätta auktoriteter. Om att vi alla måste göra det. Alltid. Även om priset alltid är högt.
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
ALLEGIANT/ FOUR, Veronica Roth
Modernista , 2014
Översättare: Katarina Falk
Del i en serie. Föregående böcker: Divergent och Insurgent
Andra som skrivit om Allegiant och Four: Boktycke, Eli läser och skriver
[/su_note]
Oj, jag håller inte riktigt med. Gillade inte alls sista boken och det är inte bara pga den oväntade vändningen. Men modigt, absolut.
Om vi bortser från det spektakulära (vilket är svårt, det gjorde verkligen mycket för mitt intryck av hela boken och serien som helhet) så tycker jag nog att Allegiant är bäst i serien ändå, men det är fortfarande väldigt rörigt. Som helhet tycker jag att serien är läsvärd men den är långt ifrån min favorit i genren. Föredrar till exempel såväl Marie Lus Legend-serie (har inte läst sista boken än) som Tahere Mafis trilogi.
Jag tyckte precis tvärtom 🙂 Tycker serien började helt okej, men i sista delen sjönk den verkligen som en sten. Hafsig intrig, som känns konstruerad bara för att kunna klämma in vissa ”viktiga frågor”, och karaktärer som inte berör det minsta (jag som är världens mest lättrörda människa fällde inte en enda tår ens i slutet..). På något sätt kan jag tycka om slutet rent formmässigt, det är fint och äkta, men för mig känns det inte alls.
Synd, det är ju aldrig roligt att bli besviken på en serie som en gillat i början.
Spännande när vi som läsare har så olika åsikter. Jag håller nämligen inte heller med dig, utan gillade de två första böckerna i serien mycket bättre än den sista. Tycker till exempel att Tris identitet gick från att vara lite av varje till att den självuppoffrande delen fick alldeles för mycket utrymme. När jag hade läst ut Allegiant var jag ganska arg över hur författaren valt att avsluta serien. Som helhet är det dock en minnesvärd trilogi och jag ser fram emot att läsa Four. För övrigt så är Tahere Mafi en ny författare för mig – ska undersöka! Av Marie Lu har jag läst de två första böckerna i Legend-serien. Är dock måttligt förtjust. Får se om sista boken kan ändra på det…
Det är det som är så fantastiskt med den bokliga världen att vi kan tycka så olika 🙂 när det gäller Lu så tyckte jag om den första boken och älskade bok två så det kan också vara en sån där sak där vi tycker olika 😉
Ja, tur är det väl att den bokliga världens tillåts vara så brokig. 🙂 Kom att tänka på Ally Condies Matchad-serie. Det är en sådan där serie som jag inte riktigt vet vad jag tycker om (har dock fortfarande inte läst den sista boken). Men det är helt klart något speciellt med den, oberoende av om det är ett positivt eller negativt speciellt. Men jag tror att det är ett positivt speciellt. Böckerna är liksom lite långsammare än övriga böcker i genren, mindre actionspäckade, mer eftertänksamma och poetiska.
Jag håller med! Också om Condies böcker, jag vet inte vad jag tycker om dem eller hur jag ska tänka om dem. Och så får det nog vara, det är nog bara bra att få fundera lite kring vad man tycker om böcker ibland.
Verkligen intressant hur man kan se saker annorlunda! Jag tyckte nog mer som de andra här att första delen var den bästa. Tris är så stark i början med alldelens för självuppoffrande i slutet. Kärleken gör så med kvinnor eller vad? Och varför måste alltid dessa trilogier vara baserade runt kärlek? Den biten om Four känner jag inte ens för att läsa alls. Känns som att krama ut så mycket man bara kan. Som helhet är det en superbra trilogi. Tråkigt bara att det aldrig handlar om en tjej som står på egna ben hela vägen ut..
Jag håller absolut med om att det är trist att serien inte kan få handla om Tris, för det känner jag aldrig att den gör. Jag skulle älska att läsa en bok i genren utan kärlekstemat! Jag tycker att Four som karaktär hamnat i skymundan genom hela serien vilket också hjälper till att göra kärleksgrejen svårbegriplig ibland, därför gillade jag att få lära känna honom bättre i novellerna.