Det är förstås fånigt, hjältinnan är för hjälplös och för trögtänkt bara för att hon ska kunna bli räddad av stora tuffa riddaren om och om igen och för att vi ska kunna få förklarat för oss att järn är farligt och att man inte ska köpslå med fefolk. Problemet är ju att om vi läst någonting om älvor tidigare så vet vi redan det…
Men Järnkonungen är avväpnande charmig ändå. Den känns äkta på något sätt, utan åthävor och utan att låtsas vara något den inte är. Det är underhållning för stunden och jag trivs väldigt bra i den stunden.
Och så finns där en talande katt med ett till synes oändligt lager att sarkasmer. Bara en sån sak…
The Iron Horse är en av mina favoritkaraktärer ever! Är han med redan i första boken?
O ja, han är med! Kul att höra att han kommer tillbaka 🙂