Oj! Jag trodde att jag läst min bästa Falkenland redan men det hade jag uppenbarligen inte. Öde är en näst intill fulländad roman, en komplex och rakt igenom sammanhängande tankeslinga. Och sjukt obehaglig är den.
Siris liv, som hon beskriver det, är så skrämmande mörkt och motigt. Hon är så ensam och oälskad att hon låter sviniga karlar göra vad som helst mot henne. Hon vill att de ska göra det så att hon slipper. Som jag avskyr dem, de där två männen från det förgångna som hakar sig fast vid Siri. Far och Samuel. Allt de gör mot henne, det är inte utan att jag vill klösa dem lite.
Att Öde handlar om psykoanalys känns helt rätt med tanke på allt Christine Falkenland också skrivit, att utforska det inre landskapet är liksom hennes grej. Öde och Quinnan och dr Dreuf av Mare Kandre tycks som sprungna ur samma tanke om kritik mot mäns tolkningsföreträde av kvinnors inre, en samtidig utforskning av psykoanalysens inre verklighet. Jag tycker mycket om också den aspekten.
Öde av Christine Falkenland. Månpocket
Se där, ibland har vi samma smak.
Ibland så 😉