En mörk och förvriden flod

Hemligheten om böckerna om Lacey Flint är Lacey Flint. Hon är så omtyckningsbar! Jag gillade henne redan i den första boken och vår relation har bara växt sig starkare för varje bok. Jag stör mig förstås på att alla ska vara så himla vackra hela tiden men jag har lärt mig att blocka alla sådana passager i texten. Det fina med Lacey är att hon gång på gång visar att hon är vacker på insidan mitt i allt det trasiga och ganska fula som är hennes försvarsmur såväl inåt som utåt.

En sak som griper mig är hur vem som helst som gått igenom det Lacey gått igenom (och ja, det är naturligtvis för mycket för att egentligen vara trovärdigt) skulle spricka från söm till söm. Alla skulle gå sönder i sin mänsklighet, men inte Lacey. Hon kämpar igenom det och kommer för varje steg lite närmare en harmonisk plats där hon en gång ska acceptera sig själv och sitt förflutna. Jag älskar att hon är mindre trasig idag än hon var då. Mycket förstås tack vare att hon nu har ett sammanhang och människor omkring sig. Och jag älskar att det känns trovärdigt för just henne.

Jag gillar Dana också och tycker mycket om att hon tar plats i den här boken. Och att Joesbury inte gör det. Av nästa bok önskar jag mig mer Dana, en lyckligare Lacey och någon sorts lugn i relationen mellan Lacey och mannen med de turkosa ögonen. Jag vill väldigt gärna ha ett lyckligt slut för dem redan i början av nästa bok, de behöver inte krångla till det så förtvivlat längre.

[su_note note_color=”#fcfcf0″]

EN MÖRK OCH FÖRVRIDEN FLOD
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Karl G. Fredriksson och Lilian Fredriksson, originaltitel: A dark and twisted tide
Ingår i serien om Lacey Flint, jag har tidigare läst: Nu ser du mig, Dead scared, novellen If snow hadn’t fallen och Like this, forever
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Andra som skrivit om boken:  Enligt O[/su_note]