Medan mörkret faller

medan-morkret-fallerDen här boken läste jag eftersom min Kollo-kompisar utmanade mig att göra det. Som en del av vår årsutmaning om normbrytare och vidgade läsupplevelser. Jag läser sällan svenska deckare och de trodde att Anna Lihammers historiska deckare skulle kunna vara något för mig, något som jag inte skulle hitta till på egen hand. Och de hade rätt förstås, läs mer om det här.

De hade rätt, men de glömde att nämna hur sjukt obehaglig Medan mörkret faller är. Redan i början höll jag på att krevera, när den här mannen vaknar orörlig på en brits och någon börjar borra i huvudet på honom. Det skulle kunna vara det mest skrämmande jag läst. Och sen fortsätter det så med kroppar och blod och hjärnor i burkar och riktigt vidriga (levande) människor. Hemskt! Men bra. Mycket bra.

Och jag tycker mycket om såväl kommisarie Carl Hell som polissyster Maria Gustavsson. Jag tycker om det politiska, och uppgörelsen med mycket av det som var så fel i 1930-talets Sverige, det som vi aldrig riktigt gjort upp med. Den sociala ingenjörskonsten nr den gått överstyr, uppdelningen av människor, tvångssterilisering, rasbiologi – så mycket som vi fortfarande har att stå till svars för. I en roman som denna blir det oerhört klaustrofobiskt och hemskt att möta, det är omöjligt att värja sig. På det sättet har Anna Lihammer skrivit en bok långt bortom en bra deckare, den är en viktig uppgörelse med en tid också, och ett samhälle ur vilket vårt stammar. Det behöver vi prata om.

Jag vet inte om jag kan säga att jag nu kommer läsa tonvis av svenska deckare. Men jag kommer definitivt läsa Anna Lihammers nya som kommer i vår, och så ska jag nog våga mig på att ge Åsa Larsson en chans. Så får vi se var det leder.

MEDAN MÖRKRET FALLER
Författare: Anna Lihammer
Förlag: Historiska media (2014)
Första delen i en serie
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Deckarhuset och missa inte min text på Kulturkollo där jag skriver mer om boken, utmaningen och läsupplevelsen!

True murder

true-murderVad är True Murder för en bok egentligen. Den är ingen deckare men den innehåller död och en gåta. Den är ingen klassisk internatskolebok men flickorna bor på en internatskola. Den är en uppväxtskildring, en berättelse om hur omöjligt det kan vara att passa in i en värld där hemligheter äter upp skuggorna. Den är en oerhört bra, och skrämmande bok.

Ajuba är elva år. Hon bor på en internatskola i Devon, England men vi får veta att något hänt hennes mamma, först i Accra i Ghana och sedan i London. Mamman såg andar i speglar och nu har Ajuba inte träffat henne på länge. När hon träffar Polly och hennes familj blir allt mycket lättare att bära, och mycket svårare.

Historier flätas samman i True murder, historier och minnen. Ajuba som berättar är dessutom i djup obalans varför hon inte kan litas på, inte ens av sig själv. Jag ömmar för Ajuba, Penny och egentligen alla i den här mörka vandringen från katastrof till katastrof. Det är en mörk värld de befinner sig i men boken är ändå förvånande lättläst.

TRUE MURDER
Författare: Yaba Badoe
Förlag: Tranan (2014)
Översättare: Aslög Pontara
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokdetektiven, Marias bokliv (som tipsade mig om boken, tack Maria!)

 

Feministisk och annan normkritisk läsning, en uppdaterad inspirationslista

I januari förra året publicerade jag en inspirationslista med feministisk läsning. Nu uppdaterar jag lite. Här hittar ni dels de böcker jag läste förra året men också de jag hoppas få titta närmare på i år. Jag fortsätter med en blandning av skönlitteratur och fakta, nytt och äldre, här och längre borta. Jag har också lagt till en del andra normkritiska (främst HBTQ-perspektiv) romaner jag vill läsa.

Feministisk inspiration

Lästa 2014 (från förra listan och utanför)
Ett eget rum – Virginia Woolf
Virginia Woolf är så knivskarp och genial, jag vill läsa väldigt mycket mer av henne!

Carhullan army – Sarah Hall
Grymt bra och grymt om väpnad kamp för överlevnad i en patriarkal dystopi.

Glaskupan – Sylvia Plath
En av mina största läsupplevelser, läst i deppnovember, total igenkänning.

Män kan inte våldtas – Märta Tikkanen
Som ett knytnävsslag i magen. En bok som tvingade mig att tänka en hel del.

Det mest förbjudna – Kerstin Thorvall
Min första bok av Kerstin Thorvall, det kommer bli många fler!

Bübins unge – Mare Kandre
Jag älskar Mare Kandre, och Bubins unge är förvillande klaustrofobisk om kvinnligt vuxenblivande.

Utrensning – Sofi Oksanen
Precis så bra som alla säger.

Flickor som skimrar  – Lauren Beukes
Fasansfullt förfärlig och fantastisk, skimrande! Om kvinnors oundvikliga utsatthet.

Maken – Gunbritt Sundström
De är så vanvettigt irriterande, men jag är ändå glad att jag lärde känna dem. Outsinliga samtalsämnen för mig och den egna maken 😉

Kvar på listan + nytillkomna
Imamens fall – Nawal el Saadawi
Förbjuden betraktelse, Pojkflickan – Nina Bouraoui
Under det rosa täcket – Nina Björk
Ställd – Susan Faludi
Lila hibiskus – Chimamanda Ngozi Adiche
Kris – Karin Boye
Den femte sanningen – Doris Lessing
Mörkrets vänstra hand – Ursula K LeGuinn
Älskarinnorna – Elfride Jelinek
Det andra könet – Simone de Beauvoir
Egalias döttrar – Gerd Brantenberg
Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf
Piga bland pigor – Ester Blenda Nordström
Om skönhet – Zadie Smith
Kunskapens frukt – Liv Strömquist
En riktig kvinna – Sara Arrhenius
Livstråden – Sarah Waters
Mörkrets gärning – Val McDermid
Vinterträdgården – Christine Falkenland
Förlust – Emma Donoghue
Skrivet på kroppen, Det finns annan frukt än apelsiner, Varför vara lycklig när man kan vara normal, Powerbook, Skapelsens kön – Jeanette Winterson
Smålands mörker  – Henrik Bromander
Middlesex – Jeffrey Eugenides
Ett hem vid världens ände – Michael Cunningham
Natten utanför – Colm Tóibín
Máni Steinn – Sjón
Kaktusen blommar om natten – Shani Mootoo
Ett arabiskt vemod – Abdellah Taïa
Baby Jane – Sofi Oksanen

Kom gärna med tillägg och förslag på sånt jag borde ha med! Listorna kommer att byggas på allt eftersom.

Oryx & Crake

oryx-och-crakeMargaret Atwood, som jag älskar henne! Oryx och Crake är förstås en utomordentligt fantastisk bok, som Alias Grace, som Kattöga, som Tjänarinnans berättelse och samtidigt som ingenting annat jag läst.

Crake är Jimmys vän, han som är lite för smart för sitt eget (och världens) bästa. Oryx är hon som Jimmy tänker på. Jimmy är Snöman, den som blev kvar. Den sista av alla… Jag vet att det låter förvirrande men läs så faller allt på plats. Läs!

Grundtemat i romanen är manipulationerna, människan som manipulerar med naturen för att hon kan, manipulation av gener, av relationer och av minnen. Det är en väldigt sorglig historia och samtidigt långt mycket mer skrämmande än en skräckroman. Det är en dystopi i sin renaste form, ett samhälle som faller sönder för att mänskligheten långsamt accepterat att det händer. Och det skrämmande är förstås det som händer, men också slutet, att allt inte tilläts ta slut i slutet.

I maj kommer tredje delen i trilogin ut på svenska och jag tänker definitivt läsa del två, Syndaflodens år, innan dess.

ORYX OCH CRAKE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Birgitta Gahrton
Del 1 i Maddaddam-serien
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

 

 

Deckare för alla

Kulturkollo kör med deckartema den här veckan och även om jag läser relativt få deckare så har jag förstås ändå en del att säga i ämnet. Tisdagsutmaningen den här veckan handlar förstås också om deckare:

Om du måste välja en bok, en film och TV-serie som alla deckarälskare bör läsa/se – vilka skulle du välja och varför?
Jag är oerhört frestad att säga Veronica Mars men samtidigt så är det inte ett tips exklusivt för deckarvänner och själva detektivandet är väl egentligen inte i förgrunden men det är himla bra, alla borde få sig en dos Veronica Mars. Ett extra plus är att en slipper värsta blodgojset. Men nej, måste jag välja en så blir det Stenarna skola ropa av Ruth Rendell. Om jag får tänja lite på begreppen här alltså. För någon deckare är det kanske inte om vi ska vara strikta. Men det begås ett fasansfullt mord och det förklaras varför och hur. Och det är alldeles, alldeles underbart förfärligt och en av mina bästa böcker någonsin. Läs den nu i vår när den äntligen kommer ut igen!

Vi kan väl konstatera att det gick sådär med mitt deckartipsande – en tv-serie som jag tycker att alla ska se men inte för deckardelen av den och så en bok som inte egentligen är en deckare… Ett tips som är ett deckartipsande på riktigt är i alla fall att testa Kulturkollos deckarquiz som Linda satt ihop.

En minnesdag och en vinnare

Det är väldigt fint, tårögdfint, att Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam idag annonserades som vinnare av Bokbloggarnas litteraturpris. Att just idag, 70 år efter befrielsen av Auschwitz, på den dag då vi minns Förintelsens offer, de som mördades och de som överlevde, lyfta fram en bok som så skrämmande beskrivit helvetet som var förintelseindustrin. Att den sen också tar oss vidare in i en annan verklighet som vi också måste hantera gör det ännu bättre.

Så här skrev jag bland annat om Jag heter inte Miriam i höstas: 

Ibland tror jag att de bästa faktaböckerna är de fiktiva. När jag gråtit mig igenom Jag heter inte Miriam kan jag aldrig glömma Auschwitz eller Ravensbruck igen. Där dog Didi och de andra barnen. De har aldrig funnits men barn som dem fanns. Den som läst Jag heter inte Miriam kan omöjligen försjunka i slentrianrasism mot romer, eller någon annan rasism för den delen, inte om de/vi verkligen läst boken. Om vi känt den. En faktabok känns aldrig på samma sätt, verkliga bilder når aldrig riktigt ända in på samma sätt eftersom det alltid finns filter.

Läs hela recensionen här.

Som om jag vore fantastisk

som-om-jag-vore-fantastiskÄr det slut nu? Det är alldeles för jobbigt för att vara sant om det är det. Men Ellas gnagande och skrikande ensamhet är i och för sig alldeles för tung oavsett om vi får följa med vidare eller inte.

Sofia Nordins postapokalyptiska serie om ungdomarna som överlevde febern och inledde kampen för överlevnad har den här gången tagit Ellas perspektiv. Henne har vi inte gått på djupet med förut och jag har nog tyckt att hon verkar lite ytlig. Och hon är fortfarande ingen jag skulle vilja umgås med (eller skulle valt när jag var i samma ålder, och hon skulle sannerligen inte ha valt mig) men det är ju det som är grejen med apokalypsen, en kan inte direkt välja sitt sällskap efteråt.

Ella och Nora åker på roadtrip och det är på ett sätt frihetslängtande och mysigt men samtidigt hela tiden skavigt. De de lämnar kvar skaver, de tomma vägarna, övergivna bilarna, relationen – allt skaver. Och mest av allt är det Ella och hennes självförakt som gör ont. Jag har lite svårt för henne men jag vill samtidigt prata allvar med de som finns runtomkring, att de måste försöka lite mer, att hon måste få vara som hon är. Att hon också är bra. Ellas ensamhet, instängd i sig själv, fortfarande delvis kvarlämnad i en värld som inte längre finns. Det är sorgligt på riktigt.

Oj, jag glömde säga att Som om jag vore fantastisk är bra. Men det är den, lika bra som de två föregående böckerna.

SOM OM JAG VORE FANTASTISK
Författare: Sofia Nordin
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Del 3 i en serie. Del 1: En sekund i taget, del 2: Spring så fort du kan.
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Missa inte Mantel!

Idag skriver Anna om Hilary Mantels självbiografi på Kulturkollo. Jag håller just nu på att läsa den och det kommer bli en hyllning här också vad det lider. Men en annan grej händer också på Kulturkollo idag, det som litegrann gör att jag avundas er. Eller ok, jag sitter här och är grön av avund för att ni kan surfa in på och delta i en utlottning och vinna en signerat exemplar av självbiografin. Ett signerat exemplar! Ett signerat! Ja, ni fattar. Så häng inte kvar här, skynda till utlottningen!

Champion

champion (1)Jag kommer göra om mitt misstag att både tala om boken och serien som helhet här. Och konklussionen kommer bli densamma men den här gången kommer jag inte ångra mig…

Legend var en bra bok som jag gillade och fortsättningen Prodigy var en riktigt bra bok som jag blev helt förälskad i. Champion? Ja, den är lika bra den. Ingenstans på vägen har jag tvivlat, ingenstans har jag undrat över vem som är vem. När jag plockat upp en fortsättning har jag genast flyttats in i världen och känt mig som hemma.

Champion är så snygg för att den fortsätter vara trogen sina båda berättarröster, June och Day. Möjligen går det lite fort en bit mot slutet men det är också andlöst spännande. Jag älskar att det är komplext och mörkt och jag älskar ännu mer att Marie Lu tar konsekvenserna av det och avslutar boken och serien som hon gör (även om jag kunnat leva utan det allra sista slutet).

Jag tycker att Legend-serien är den bästa i sin genre. Visst Hungerspelen står i en position för sig men sanningen är den att när jag försökte läsa om den i våras tröttnade halvvägs in i första boken (men det beror nog på viss mättnad efter alla filmer och så…). Divergent-serien avslutas bra (ja, jag tycker fortfarande det) men i övrigt är det väldigt rörigt även om första boken är bladvändarspännande. Legend-serien funkar rakt igenom, söker aldrig sensationerna, är alltid väldigt nära sina två huvudpersoner och vet att inte göra för stor affär av kärleksförhållandet. June får vara sann mot sig själv, Day får vara sann mot sig själv och ingen av dem ger upp sig själv för att bli ihop. Det finns viktigare saker än romantisk kärlek, som familj och vänskap till exempel. Det tycker jag väldigt mycket om. Jag såg att det kommer en film (förstås), om den görs rätt så kan det nog bli bra. Jag såg också att den ska göras av “teamet bakom twilight-filmerna”, låt mig säga att att jag är mer än skeptisk till just den biten.

CHAMPION
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Katarina Falk
Avslutande delen i serien som inleddes med Legend och fortsattes av Prodigy.
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Sagan om sagorna