Ibland känner jag att det här samhället håller på att ta livet av mig. När jag ställs inför alla de här människorna som inte tycker att vi alla har samma värde (att vissa är värda mindre för att de är födda på en annan sida gränsen, att människor som tigger inte riktigt är människor och såna saker), när människor tycker sig ha rätten att döda andra människor för att de sagt (eller ritat) något obekvämt, när Boko Haram finns, nazister, IS, det är krig överallt och när extremister ur alla läger får energi och livsgnista av varandra. Då känner jag ibland att jag inte vet hur jag ska orka leva i och med den här världen.
Igår insåg jag att motståndsrörelsen kan verka i det lilla. Igår läste jag Niklas Orrenius nedtonade och i det tysta analytiska reportage från Paris och kände hur någon liten del av mig läkte, för att den problematiserade det som riskerar att göras så allt för enkelt.
Igår såg jag Dallas buyers club och insåg att det finns de som vill säga det jag vill säga. Att världen är komplicerad, att gott och ont går ihop, att vi alla är människor och att vi faktiskt behöver varann. Dallas buyers club är ingen förenklad film om någon godhjärtad snubbe som förändrar världen, det är en film om en riktig knöl, en inskränkt homofob som på krångliga vägar kommer att förändra livet för några som han från början inte brydde sig ett skit om. Han är ingen god man som gör gott, han är en rätt ordinär i sina fasta inställning men han gör gott, som vi alla kan.
Att se människor anstränga sig, offra något och jobba hårt för att ge oss en annan bild av verkligheten, som Niklas Orrenius alltid gör och som Dallas buyers club-människorna gjorde i flera år ger mig hopp och inspiration. Samtidigt blir jag också frustrerad över min egen roll, att den är så liten i det stora. Hur kan jag förändra världen? Jag kan föra mina ändlösa samtal med mina barn, försöka skriva här om böcker som bryter normer och ifrågasätter förenklade världsbilder. Men hur kan jag göra något större, nå fler? Jag tror att det är vetskapen om att jag är helt hjälplös i den här förvridna och fula världen som gör mig så ledsen. Som gör att jag inte orkar läsa tidningarna längre, som får mig att försöka stänga av trots att jag vet att det är fel väg.
Det här världsläget krossar mig lite varje dag och jag vet inte hur jag ska slå mig fri och förändra det minsta lilla. Hur tänker ni? Vill ni förändra världen i det lilla eller stora? Hur gör ni? Lär mig!
jag tänker att om jag blir riktigt duktig på att skriva, så kan det bli mitt vapen. det är det sätt jag kan förändra på. jag bor i en bubbla. här tänker de flesta som jag. alla andra ställen är annorlunda. visst kommer mina barn att komma i kontakt med inskränthet, men just här, i den här idyllen finns den inte så tydligt. men skriva är ett sätt att nå ut. blogga är också att nå ut. att formulera tankar är att nå ut.
Du har helt rätt, att formulera tankar är att göra skillnad, det är viktigt. Den plats där jag finns är tyvärr en plats där barnen och jag ställs inför inskränkthet av olika slag rätt ofta faktiskt. Det är jobbigt men det är också en utmaning att faktiskt ta alla de där vardagsdiskussionerna. Ibland blir jag bara lite utmattad av att allt det hemska blir så mycket hemskare hela tiden. Men jag ska fortsätta formulera mig, det hjälper att tänka att det hjälper.
Kanske (med risk för att låta som plattitydernas försvarare) är det i det lilla vi kan få stora förändringar. Om jag inte har vett att behandla människor i min omgivning med respekt – ja, då kan jag inte heller förvänta mig förändringar i världen:
Det är lätt att sitta hemma och klaga över hur världen ser ut och sedan prata i mobilen när man står vid kassan på Konsum/ICA och därmed inte se människan bakom kassan … litet tillfälle att göra bättre.. men ack så viktigt!
Vi underskattar de små handlingarna. Allt gott måste vara så från grunden – annars står det inte pall!
Helt sant! Det stora görs av en hel massa små handlingar (både det dåliga och det bra). Jag tror att mycket av min frustration grundas i att det verkar som att allt blir sämre trots att vi är många som försöker göra gott i det lilla hela tiden. Jag tror att jag skulle behöva goda nyheter ibland, en tidning som berättar om bra saker som görs och som gör skillnad eller något.
Jag tror på möten i det lilla. Som Invitationsdepartement. Startade därför ett lokalt fikasällskap. Facebook.com/fikAsällskapet Pennans makt är stor och att engagera sig själv i sociala medier och nätverka är också en bra väg. Alla små medel är viktiga!
Fikasällskapet är ett väldigt inspirerande exempel på att göra något utöver det vanliga i vardagen, tack för uppslaget! Och jag håller med, möten och vad vi gör av dem är väldigt viktigt.
Jag blir också lätt lamslagen av världens enorma svårigheter. Men jag försöker jobba med det lilla, jag försöker få till en bättre skola för alla barn, jobbar för att barn ska känna att de bemöts med välvilja och respekt. Och jag visar i alla sammanhang att jag har värderingar som jag står för.
Klokt! Bemötande i vardagssituationer är väldigt viktigt, jag upplever på mitt jobb att det faktiskt är möjligt att göra skillnad och det är något som naturligtvis också spelar roll för hur jag är också utanför biblioteket. Att möta människor, oavsett ålder, kön och olika förutsättningar, med respekt och vänlighet borde vara en självklarhet men jag märker lite väl ofta på reaktionerna att det nog inte är det.
Jag är glad att jag har det jobb jag har. Nästa vecka är jag dessutom åter några timmar på språkintroduktion varje vecka och det känns bra. Och som Lyran säger, det är viktigt att alltid förmedla sunda värderingar.
Det är ju helt sant som du och Lyran säger. Jag är också väldigt tacksam över ett jobb där det märks varje dag att vi gör skillnad. Ni är så kloka allihop och jag vet ju egentligen också alla de där sakerna, men vissa dagar orkar jag helt enkelt inte komma ihåg och hålla ihop.