Agents om S.H.I.E.L.D, första säsongen

Det började småsegt, fortsatte småsegt och avslutade i värsta bästa fyrverkeriet. Men egentligen börjar det förstås långt före det.

När jag i oktober beställde mitt dvd-ex av Agents of S.H.I.E.L.D gjorde jag det mest för att jag borde för att komplettera min Joss Whedon-samling. Jag såg naturligtvis fram emot att se serien men kände mig också lätt oförberedd, främst eftersom jag aldrig riktigt förstått mig på de där superhjältarna. Så jag drog igång det där Marvel-projektet för att få ut det mesta av serien. Jag såg Tre Iron man-filmer, två gånger Thor och två gånger Captain America och så såg jag om Avengers. Ingen kan säga att jag inte är dedikerad i alla fall… Det hela redovisades under vår Superhjältesöndag och sen tog jag mig an serien. Och jag är så glad att jag gjorde det, en måste inte se filmerna för att fatta men jag har fått så mycket som jag missat annat så jag tycker absolut att det var värt det.

Starten är som jag tidigare sagt ganska seg, inte dåligt men väldigt ordinärt. Det är för mycket trånande blickar och karaktärsbyggen som haltar så länge det ska ägnas tid åt att berätta med ord snarare än handling. Men det tar sig och fram mot sista fjärdedelen är det så himla bra att jag nästan faller i gråt efter varje avsnitt. Bäst tycker jag om Phil Coulson (det är meningen) och hans far-dotterförhållande med Skye. Och så gillar jag komplexiteten som får växa fram i relationerna. Jag älskar att en av karaktärerna får vägra att tro på medfödd ondska mot slutet, till och med efter allt de ställts emot. Jag ser honom inte som naiv, utan som sann mot sin övertygelse, som också råkar vara min. Och det är dessutom något som går igen hos Whedon, tron att ingen egentligen är bättre (eller sämre), men vi kan bli det, vi formas av beslut och människor omkring oss.

Kvinnorollerna då? Ja, det försigår ju som sagt en del trånande ögonkast men ingen av kvinnorna förpassas till att enbart vara trånobjekt (om vi bortser från det pinsamt feltrampande avsnittet med Asgards-kvinnorna och deras oändliga lockkraft gentemot männen), de får också vara starka, tuffa och galet smarta. Det är ingen feministsaga men kvinnorna vinner ganska ofta viktiga segrar, och de får vara på olika sätt när de gör det.

Det finns en hel del bra skådespeleri i Agents of S.H.I.E.L.D, jag vet inte om Bill Paxton bjuder mycket sånt men han är med och jag älskar det, jag har saknat honom! Samuel L. Jackson kan vara en av de allra bästa leverantörerna av sarkasm och när han dyker upp, om än bara för två minuter, så är det lite one liner-julafton. Älsk!

Jag har inte älskat den här serien hela vägen men nu kan jag inte värja mig. Jag ser fram emot att se säsong 2 när det är dags för det och hoppas att det kanske lugnar ner sig till en början i alla fall så att vi får umgås lite med de till slut fördjupade karaktärerna.