Eftersom jag inte lyssnar särskilt mycket på radio så har jag inte hört det där sommarprogrammet med Liv Strömqvist där hon pratade mens. Men jag förstår att det var något extra och att det tydligen är något alldeles särskilt i sig, och lite konstigt, rent av modigt att prata om mens. Troligen för att det inte alls är så att alla kvinnor, som titeln antyder, ritar massor av serier om mens. Kanske för att mensskyddsreklam visar en sorts tvärtomvärld, kanske för att det faktiskt krävs lite feministisk aktivism för att normalisera något som hälften av oss lever med. Kanske för att samlingar som denna faktiskt behövs.
När jag läser serierna i Kvinnor ritar bara serier om mens så inser jag vilket ansvar jag har som förälder till en som kommer att få mens (och till en som inte kommer att få det men som förtjänar att bli en vuxen som ändå vet vad det är och innebär) om några år, och så inser jag vilken tur jag själv haft. I min familj hade vi förvisso ingen fest som den som beskrivs i förordet till boken, ingen initiationsrit, inget sånt. Men jag förde hela tiden ett samtal med min mamma, jag fylldes av känslan av stolthet och vuxenhet och när sen menshelvetet slog ner i mig med vidriga mensvärksplågor och blodförlust så hjälpte hon mig till hjälp, inte minst genom att visa att mens kunde pratas om. Och jag är begåvad med en pappa som kunde köpa bindor på Ica. När jag sen blev sambo med min man så tog jag med mig det, det var liksom aldrig tal om att gömma undan bindor för att det skulle kännas obehagligt för honom att se dem (jag har hört om de som mötts av äcklade miner vid upptäckt av att mensskydd existerar i delade badrum, jag ställer mig oerhört frågande till det så länge de är oanvända…). Och jag har pratat mens med min man, troligen på grund av att jag kräver förståelse och lite synd om-tyck när ontet och kladdet och äcklet drabbar mig.
Jag har haft tur och ämnar dra nytta av det när jag ska introducera min dotter in i den här världen. Jag har nu överlämnat läsningen av Kvinnor ritar bara serier om mens till maken, så att vi sen kan förbereda oss tillsammans på att välkomna henne in i en värld där vi pratar om mens och köper bindor åt varandra som en enda stor familj. Som vi ju är…
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
KVINNOR RITAR BARA SERIER OM MENS
Förlag: Kartago (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Elin Lucassi på Kulturkollo[/su_note]
Åh den boken har jag tänkt läsa! Kloka tankar om mens också – hur kan man bli äcklad av oanvända mensskydd?!?! Märkligt.
Oerhört märkligt, på gränsen till obegripligt faktiskt.
Det är tråkigt att det är så tabu att prata om mens än idag. I skolan var det mycket fokus på sex och samlevnad och de ”gemensamma” bitarna kring fortplantningen, men menstruation och problemen som kan uppstå kring det var det lite tal om. Förhoppningsvis har det ändrats sedan jag gick på högstadiet.
Jag växte också upp i en familj där det inte var konstigt att prata om mens och annat som händer i kroppen. Min mamma hade pratat så mycket med mig om mens att den dagen den kom för första gången var det varken konstigt eller jobbigt att meddela henne detta. I efterhand har jag förstått vilken tur jag hade, då jag i tonåren hade kompisar som hellre bad sina vännner om bindor än sina föräldrar.
Jag minns att vi hade någon sorts tjejträff på mellanstadiet där en kvinnlig lärare pratade lite om att få mens och bröst, men det var inte särskilt mycket info eller så. Tycker faktiskt att det kan vara bra om killarna också får höra om ”tjejgrejer” på samma sätt som jag fortfarande är nyfiken på vad killarna pratade med den manliga läraren om på sin lektion… Jag hoppas också att skolan utvecklat strategierna sen jag gick i den, det är ju en himla tur för oss som haft hjälpsamma föräldrar som förberett och stöttat men de som inte har det behöver de där samtalen (och det medföljande avdramatiserandet) i skolan ännu mer.
jag minns att jag fick en liten bok om mens i skolan typ 1960, jag tror att jag har den kvar…
Spännande!