True detective

Det här är nästan för tungt för mig. Jo, det är sant. För tungt. För mig. Men fantastiskt bra och smärtsamt att uppleva. Förfallet!

Jag vet inte när jag blev så på djupet berörd av en serie senast, någonsin? De kryper under skinnet på mig och betyder något för mig. Jag lär mig om manlighet. I mycket är det här ett två män sitter i en bil och pratar förbi varandra-drama (missa inte Vildvittras inlägg om dialogen), och jag finner mig älska det…

Många har pratat om Matthew McConaugheys fantastiska skådespeleri (vissa menar att det är överspel men det håller jag inte med om) men jag vill framhålla Woody Harelsson också, han har så oerhört mycket mindre att gå på och att göra hans egentligen totalt osympatiska mansgris till karl älskansvärd är sjuttonimig en bedrift värd stora utmärkelser. Woody Harelsons Marty är en stilstudie i en tillknäppt man, galen som vilken annan Harrelsonkaraktär som helst men hela tiden under ytan. Hans ansiktsmusklerna rör sig knappt under alla de åtta timmar och 17 år serien pågår. Och det är inget negativt vilket det kanske låter som, det är svinbra skådespeleri.

Det kastas ut så mycket som aldrig följs upp. Som mordgåtan till exempel, jag älskar hur den egentligen är helt sekundär samtidigt som det förstås skaver att det är så.

Jag instämmer delvis i den kritik som framförts kring bristen på kvinnliga karaktärer i serien, och att den genomgående manliga blicken på kvinnan/kvinnokroppen gör henne (=alla kvinnor) väldigt utsatt. Kvinnan förminskas till ett medel. Men samtidigt. Oförmågan att se kvinnor som människor är ju det som skapar den där destruktiva manligheten som såväl Rust som Marty fångats i. Tänk om de kunde förstå det och slå sig ut ur sin totala ensamhet! Ibland önskar jag att det problematiska kunde kommenteras men ofta tycker jag att det är ok att dessa analyser får göras i tittarens huvud också. Ingen kan väl se True detective och tycka annat än att de här männens manlighet är problematisk och trolig förklaring till deras totala förfall? Eller jo, det kan väl vissa kanske göra men frågan är om de sett något annat om analysen varit uttalad… Jag hade kunnat prata i timtal om Martys kvinnosyn, hur han behandlar sin fru, ligger runt och sen verkligen betraktar sin egen dotter som en slampa utan att begripa hennes utsatthet i det hela. Och ändå, emellanåt de där kornen av insikt och ånger. Också mannen är ett offer för sin manlighet. Det är vackert, och väldigt fult.

Den enda kvinnokaraktär som finns med, Maggie, är en sjujäkla kvinna, hon står ut och hon gör revolt alldeles för sent men vissa scener, många scener äger hon. Som den när hon sitter i soffan och läser när Marty kommer hem och hon precis sett bilden på en halvnaken ung tjej i hans mobil. Hur hon ler så där svalt och han inte fattar att hon äger honom nu, han tackar för spaghettin och hon bara planerar hur hon ska ta livet av honom typ. Och hämnden blir raffinerande elak mot alla parter.

Säsong två? Nä, jag började titta på True detective för att Woody Harelsson var med (han har alltid fascinerat mig på ett äckelläskigt sätt), vare sig Colin Farrell eller Vince Vaugn intresserar mig det minsta, det skulle väl vara Rachel McAdams då… Jag avvaktar helt enkelt rapporterna innan jag ger mig in i mörker av den här kalibern igen. Det är ju värt det, men inte alltid.