Den sjukt deprimerande trestegsraketen

Ibland klumpar det ihop sig. Som när jag avslutade Som om jag vore fantastisk, Vaggvisor för små kriminella och Deras ryggar luktade så gott inom loppet av några dagar. Jag kom att tänka på det som den totaldeppiga trestegsraketen.

Som om jag vore fantastisk är jobbig, förstås. Det postapokalyptiska blandat med det tonårsangstiga beskriver ju förutsättningarna ganska bra. Vaggvisor för små kriminella är diskbänksrealism i drogarmiljö, det är förlorad barndom och alla möjliga former av övergrepp. Och så Deras ryggar luktade så gott då, om totalt havererade familjerelationer (recension snart). Så. Tungt.

Sen läste jag Boktjuven. En bok som utspelar sig i Tyskland under andra världskriget och berättas av Döden.

Så jag samlade på mig lite mer lättsmält litteratur och gick i ide. Vi ses på andra sidan alla romantiska möten och kärleksförklaringar. Lite mer hela och balanserade. Men för er blir det inte så lättsamt förstås, imorgon kommer recensionen av Vaggvisor för små kriminella här på bloggen 😉

4 Replies on “Den sjukt deprimerande trestegsraketen

  1. Man måste varva, känner jag. Ibland är det bara FÖR tungt. Kanske är man också i verkliga livet inne i en period där man inte klarar av mer ångest, skräck, oro och hemskheter. Jag brukar medvetet försöka blanda deckare och lättsmälta trudelutter med tyngre böcker – både de som är tunga i språk och upplägg och de som är tunga i ämne och handling.

    1. Att varva är bäst, helt klart. Nu har det dock varit väldigt mycket tung litteratur ett tag och det i kombination med livsomständigheter gör att jag måste försjunka i det helt motståndslösa i bokvärlden ett tag nu. Bara fluff!

    1. Jag också, grät alltså, sådär så att jag nästan inte kunde sluta. Är fortfarande helt utmattad efter en vecka…

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.