När ordet kärlek inte räcker till

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar alltså om lyrik och går ut på att dela med sig av strofer, texter, ord som betytt något särskilt. 

Först tänker jag något av Olle Ljungström, eller Lars Winnerbäck som har en låt som är väldigt stark för mig. Eller En grå liten fågel av Nils Ferlin, vad som helst av Edith Södergran och Gustaf Fröding. Men sen går jag förbi min bokhylla och ser den där sönderlästa boken från den till synes oändliga tonårstiden. Min mest betydelsefulla text är ett prosalyriskt stycke av Jonas Gardell förstås. Jag läste det, memorerade (jag kan det fortfarande utantill) ur Mormor gråter och andra texter men texten hörde jag läsas första gången när jag såg Ömheten på tv i tidernas (eller i alla fall min) barndom. Sen fick jag också sluta ögonen och läsa den ur minnen när den dök upp i Torka aldrig tårar utan handskars tredje del, den om döden. Blodet orkar inte längre runt i kroppen heter den och jag återger den inte i sin helhet här men jag har läst den igen, om och om igen. Den är så fasansfullt vacker, och hemsk. Den är förklaringen till att jag älskat Jonas Gardells ord så väldigt länge nu. 

Blodet orkar inte längre runt i kroppen.
Han andas med bara övre delen av lungorna.
Blodet får för lite syre.
Kroppen kopplar därför bort armar och ben
och koncentrerar sig på lungor och hjärta.

”Var inte rädd, det finns inget att vara rädd för!”
Och sedan finns bara jag kvar.
Och allt vi aldrig hann med.

Och jag tvingas ut ur det här rummet och rummet har blivit heligt och jag har blivit ensam och jag måste gå ut ur rummet. Allt i det här rummet ska bli heligt. Utom jag.

Du är så vacker nu, så lugn. Du har inte ont längre, jag har inte heller ont. Du är så vacker nu, så lugn. Du har inte ont längre, jag har inte heller ont. Du är så vacker nu, så lugn. Du har inte ont längre, jag har inte heller ont.

2 tankar på “När ordet kärlek inte räcker till”

  1. Kära vän. Jag håller med dig till fullo. Dikten är oerhört vacker och gripande. Jonas är fantastisk, men han har dock inte skrivit detta. Han reciterar den. Gjorde det första gången i showen ”En pall, en mikrofon och Jonas Gardell” 1991 som en hyllning till Jacob Dahlin som dog i AIDS.

    Svara
    • Jag som var så säker på att den fanns med redan i ”Ömheten” och sen gick vidare in i showen via textsamling till roman, man lär så länge man lever 🙂

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.