Vad jag gillar med Fyra dagar, fyra nätter : lugnet, komplexiteten i familjerelationerna (ingen är god eller ond, men de har väldigt krångliga relationer och bindningar till varandra), den stillsamma sorgen, vänskapen.
Vad jag gillar lite mindre: Amys segertåg (till slut blir det lite irriterande när hon går från klarhet till klarhet och liksom förlöser folk med sina klokheter, samtidigt som hon har noll koll på sig själv), att de måste bli kära, den där blindheten för hur sorg och förlust förstör – borde inte Amys mamma skärpa till sig eller få hjälp? Jag stör mig på att Amy blivit lämnad totalt ensam i en månad (egentligen längre) med en sorg så stor att en vuxen inte hade klarat det. Är det verkligen realistiskt när mamman förvisso verkar självupptagen och slagen av sin egen sorg, men hon verkar ju inte vara psykopat… Och om hon inte klarar det, finns det verkligen ingen annan släkting eller vän som kan kliva in? Det känns så väldigt ödsligt runt dem…
Sammantaget en fin roadtrip att få vara med om, men ingen fullträff på det sätt jag hoppats.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
FYRA DAGAR, FYRA NÄTTER
Författare: Morgan Matson
Förlag: Raben & Sjögren (2011)
Översättare: Gudrun Samuelsson, originaltitel: Amy & Rogers epic detour
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris[/su_note]