När jag läste kreativt skrivande på universitetet och på folkhögskola fick jag lära mig att alltid avsluta ett textstycke med samma fokus som det började, alltså att inte byta tempus eller huvudperson mitt i. Det är vanligen ett mycket gott skrivtips. Virginia Woolf bryter mot alla regler i To the lighthouse, och det blir så fantastiskt bra!
Det börjar om hela tiden. Personerna blir bara fler och fler och jag kan inte hålla ordning på dem. Ibland är texten som ett pågående inre samtal med ständigt skiftande fokus. Det är förvirrande och obegripligt. Och alldeles, alldeles underbart!
Jag kan omöjligen säga något om vad boken handlar om, och göra den rättvisa. Det är liksom en grupp människor som kanske ska besöka en fyr. Och som umgås i ett sommarhus, utan att egentligen passa samman. Det är alla dessa vardagliga bestyr parade med stora tankar om förgånget och framtid. Det är tidsförskjutningar och död och ogripbar sorg i en parentes. Och det är hela tiden så språkligt genialt att jag inte orkar läsa mer men aldrig vill sluta. När jag förälskade mig i Virginia Woolfs journalistiska texter anade jag att det var hit, till det fantastiska, det skulle leda mig men samtidigt hade jag inte en chans att veta. To the lighthouse är så ogripbar, så omöjlig att förklara. Jag kommer läsa den många, många gånger. Nästa gång på svenska, och sen på engelska igen, och sen…
[su_note note_color=”#dafdf5″]
TO THE LIGHTHOUSE
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Vintage books (2012)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris[/su_note]
1 svar på ”To the lighthouse”