Virginia

VirginiaWoolf (1)

Virginia Woolf är egentligen en sagogestalt i mitt inre. Hon har på något sätt alltid funnits där. Hon går som en kvinna i svart, alltid på väg ut ur bilden, alltid lite oskarp, diffus, bortvänd…

När jag första gången mötte henne var det djupt inne i fiktionen. I Michael Cunninghams Timmarna där hon är centralgestalt, också utanför sina egna scener. Hon är magnifik i all sin vardaglighet. Hon grep mig och har sen dess aldrig släppt taget.

Och till slut läste jag henne. På ett sätt ovilligt, utan att vilja rubba min fantasigestalt, kvinnan i periferin. Men jag läste hennes Londontexter eftersom jag skulle besöka London för första gången. Och jag fastnade för den skarpa iakttagelseförmågan, och den där rösten. Den kritiska, den på gränsen till ironiska, den under ytan arga, draperad i humor.

Ett eget rum – så feministisk så tidigt, Mot fyren – obeskrivlig, genial!

Hon har inte försvunnit när jag läst henne, orden har inte suddat ut henne. När jag läste Susan Sellers bok om Virginia och systern Vanessa såg jag henne till och med skarpare än tidigare. Kvinnan i svart. Hon som går längs stranden och samlar sina stenar. Hon som fann livet så olevbart svårt att hon fyllde sina fickor med sten och gick ut i  floden. Den döden, så till synes romantisk men också så oändligt fasansfull. Jag kan inte sluta tänka på den även om jag vill. Virginia Woolf var en stor författare som förtjänar hågkomst bortom sitt slut.

Virginia Woolf hos Cunningham är (som jag minns det) den sårade, döende poeten – hon som är för stor för livet. Virginia hos mig är en skarpögd, ettrig och konstaterande ordkonstnär. Jag älskar min Virginia mest av de två. Väldigt mycket. Och jag är glad att jag läste, att jag kunde transformera henne till sitt geni och sin mänsklighet snarare än sin död. Men hon kommer alltid vandra i mitt synfälts utkant, som en påminnelse och ett minne. Som den anförvant hon varit när livet varit svårt, men med allt det vackra hon lämnat kvar för att vi inte ska behöva gå samma väg ut i strömmen. Kanske mot den.

Detta inlägg är en del av Kulturkollos bloggstafett på Internationella kvinnodagen.

11 tankar på “Virginia”

    • Ja, hon var modern i sitt sätt att tänka och skriva. Mycket tragiskt att hon inte orkade, på väldigt många plan, mycket sorgligt.

      Svara
    • Jag tänker att Ett eget rum är en väldigt bra början. Den är tät men kort, koncis och fantastisk. Dessutom innehåller den massor av litterära referenser så för en bokälskare är den guld.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.