29 mars 2024

Virginia

VirginiaWoolf (1)

Virginia Woolf är egentligen en sagogestalt i mitt inre. Hon har på något sätt alltid funnits där. Hon går som en kvinna i svart, alltid på väg ut ur bilden, alltid lite oskarp, diffus, bortvänd…

När jag första gången mötte henne var det djupt inne i fiktionen. I Michael Cunninghams Timmarna där hon är centralgestalt, också utanför sina egna scener. Hon är magnifik i all sin vardaglighet. Hon grep mig och har sen dess aldrig släppt taget.

Och till slut läste jag henne. På ett sätt ovilligt, utan att vilja rubba min fantasigestalt, kvinnan i periferin. Men jag läste hennes Londontexter eftersom jag skulle besöka London för första gången. Och jag fastnade för den skarpa iakttagelseförmågan, och den där rösten. Den kritiska, den på gränsen till ironiska, den under ytan arga, draperad i humor.

Ett eget rum – så feministisk så tidigt, Mot fyren – obeskrivlig, genial!

Hon har inte försvunnit när jag läst henne, orden har inte suddat ut henne. När jag läste Susan Sellers bok om Virginia och systern Vanessa såg jag henne till och med skarpare än tidigare. Kvinnan i svart. Hon som går längs stranden och samlar sina stenar. Hon som fann livet så olevbart svårt att hon fyllde sina fickor med sten och gick ut i  floden. Den döden, så till synes romantisk men också så oändligt fasansfull. Jag kan inte sluta tänka på den även om jag vill. Virginia Woolf var en stor författare som förtjänar hågkomst bortom sitt slut.

Virginia Woolf hos Cunningham är (som jag minns det) den sårade, döende poeten – hon som är för stor för livet. Virginia hos mig är en skarpögd, ettrig och konstaterande ordkonstnär. Jag älskar min Virginia mest av de två. Väldigt mycket. Och jag är glad att jag läste, att jag kunde transformera henne till sitt geni och sin mänsklighet snarare än sin död. Men hon kommer alltid vandra i mitt synfälts utkant, som en påminnelse och ett minne. Som den anförvant hon varit när livet varit svårt, men med allt det vackra hon lämnat kvar för att vi inte ska behöva gå samma väg ut i strömmen. Kanske mot den.

Detta inlägg är en del av Kulturkollos bloggstafett på Internationella kvinnodagen.

Fiktiviteter

Fiktiviteter föddes sommaren 2009 och är sedan dess en blogg om böcker och läsning. Främst. Ibland är det också en blogg om tv-serier eller annat populärkulturellt. Jag som skriver här heter Helena. Jag är uppvuxen i och bor numera igen i Värmland (denna litterära pärla till landskap). Jag ägnar tiden åt att vara förälder och bibliotekarie. På fritiden tycker jag om att läsa (förstås!), skriva och promenera i skogen. Läser gör jag förstås en hel del. Jag har en särskild plats i mitt läshjärta för kortromaner och poesi. Det jag läser får gärna vara mörkt, vackert och skitigt. Det måste gripa tag och det bör göra i alla fall aningens ont. Med det sagt så händer det förstås också att jag läser mer lättsmälta och glada böcker, ibland behöver jag mitt fluff!

Visa alla inlägg av Fiktiviteter →

11 tankar på “Virginia

  1. Jag gillar Virginia. Hon hade en agenda som känns modern fortfarande. Synd att hon inte orkade med sig själv. Tragiskt för feminismen och för hela hennes familj.

    1. Ja, hon var modern i sitt sätt att tänka och skriva. Mycket tragiskt att hon inte orkade, på väldigt många plan, mycket sorgligt.

      1. Hon har skrivit väldigt många fina kvinnor! Och jag älskar promenadboken, skrev om den i veckan och läser den i takt med att jag läser romanerna.

    1. Jag tänker att Ett eget rum är en väldigt bra början. Den är tät men kort, koncis och fantastisk. Dessutom innehåller den massor av litterära referenser så för en bokälskare är den guld.

Lämna ett svar till Kajsa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.