Jag sitter här med 33 foton av sidor i Under det rosa täcket i mobilen. För att jag inte vill stryka under i boken (den är makens), och för att det finns så mycket jag vill prata och skriva om. Och samtidigt vet jag inte var jag ska börja.
Nina Björk känns som en allierad i mitt ständigt fäktande mot normer. Hon representerar en feminism som är mycket mer min än till exempel Caitlin Moran gör (men jag älskar henne också, jag vill att vi ska kunna vara feminister på många olika sätt!) Och så skriver hon i Under det rosa täcket om ämnen som engagerar mig: den akademiska världen, Virginia Woolfs Orlando (jag ska läsa nu snart!) och om kvinnan, moderskapet och kroppen. Jag skulle kunna skriva något utsvävande om allt detta, om alla mina 33 bilder. Men jag gör inte det, ingen orkar med det.
Men jag måste ändå säga något om när jag födde barn.
Den kvinnliga erfarenheten, den där lite upphöjda, Upplevelsen som gör Kvinnan till Modern och låter henne uppnå sin fulla potential. Jo men det finns ju en sån föreställning, om hur det är och hur en ska vara. För mig var det inte så, det var ytterligare en påminnelse om att jag nog inte är någon riktig kvinna ändå, trots att det rent genitalt ser ut så. När jag födde mitt första barn höll vi på i två dygn. Det revs och slets och gräts och klipptes. Jag dog nästan (det är bara nästan en överdrift). Barnet sprangs det iväg med och maken har en intressant historia om hur hon först inte andades som hon skulle men hur sen personalen tog sig tid att leta efter ett rosa täcke till henne för att det skulle hon ju ha (ja herregud hur skulle det annars gå med identitetsarbete och sånt). Jag syddes av en sköterska och en elev (i fullt undervisningsmode kan jag säga – ”här ser du en bristning på kvinnan”), utan fungerande bedövning. Min förlossningsupplevelse stavas inte upphöjd och kvinnlig, den stavas liv och död. Jag har förvisso aldrig känt mig så levande som bredvid döden, men jag har heller aldrig känt mig så mycket som en liten, blodig, söndrig människokropp. En människa. Eftersom det kom sig av en förlossning så var det väl en sorts “kvinnlig erfarenhet” men gudarna ska veta att jag tror att en man hade kunnat uppleva samma sak om han blivit överkörd, uppklippt och ihopsydd utan bedövning. Med den skillnaden att han inte skulle få ett barn för besväret, men jag var inte heller helt säker på att jag ville ha det då…
Vi var på neonatalavdelningen i en vecka och under den tiden bytte jag inte en enda blöja, jag ville inte hålla och ammade bara för att jag var tvungen. Sen kom vi hem och jag ville fortfarande inte vara ensam med barnet och jag grät för att jag liksom satt fast i en annan person. Och jag vet att några av er kanske diagnosticerar mig nu och fördömer. Så får inte en mamma vara. Inte en kvinna reagerar så.
Men tänk det får hon. Det kan hon också göra. Den kärlek jag känner för mitt barn är inte mindre för att den kom efterhand. Jag är inte en sämre förälder (eller mamma för den delen) för att det blev som det blev och jag är som jag är! Men jag har inte alltid vetat det. Några som är säkra på sin sak är däremot mina barn, de vet att jag älskar dem bortom allt, jag lovar.
Jag är således rätt dålig på att vara kvinna på det där rätta sättet, men ganska så bra på att vara feminist, och att vilja att ingen av oss ska behöva känna så – att vi inte är kvinnliga när vi är oss själva. Jag förstår att många irriterar sig på Nina Björk (hon är kategorisk och politisk), men för mig är hon en bundsförvant som sätter ord på tankar jag haft. Det finns så mycket skit just nu, antifeminism och hat. I sådana tider är det fint att hitta bundsförvanter. Feminism för mig är (bland annat) kampen om min rätt att få definiera mitt själv bortom normen, och att min lön/möjlighet att nå en position osv inte ska bestämmas av mitt könsorgan (eller något annat ovidkommande som min sexualitet, hudfärg eller födelseland). Den kampen går vidare. Också snart tjugo år efter att Under det rosa täcket skrevs och första gången orsakade diskussion.
Och om ni undrar vad den här monsterlånga texten egentligen har med boken att göra… Inte mycket annat än att tankarna väcktes och krävde att få uttryckas. Det säger väl också något om boken kan jag tycka.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
UNDER DET ROSA TÄCKET
Författare: Nina Björk
Förlag: Wahlström & Widstrand (1996)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris[/su_note]
”Vi var på neonatalavdelningen i en vecka och under den tiden bytte jag inte en enda blöja, jag ville inte hålla och ammade bara för att jag var tvungen. Sen kom vi hem och jag ville fortfarande inte vara ensam med barnet och jag grät för att jag liksom satt fast i en annan person.”
Känner 100% igen från mitt första barns födelse. Har brottats mycket med den där Naturliga Kvinnligheten som oftast är mig väldigt främmande.
Så fint ändå att vi kan känna igen oss i varandra! Det där eviga brottandes däremot känns så sorgligt onödigt men är så galet svårt att frigöra sig ifrån.
Min tredje dotter föddes för tidigt, precis när jag var på väg in i den berömda väggen efter åratal av destruktivt förhållande. Hon var livlös när hon föddes. Hon låg länge i respirator och sondmatades. Efter förlossningen kollapsade min kropp som var både psykiskt och fysiskt slut och jag fick bland annat flera blodproppar i lungorna. Jag mådde hemskt dåligt då och hade svårt att ta till mig dottern. Och usch så jag skämdes för att mina tankar var så otillåtna.
Usch vad ledsen jag blir över att du som hade det så fruktansvärt jobbigt på alla sätt behövde tyngas av dåligt samvete för dina känslor också! De här normerna för hur vi ska agera och känna, som liksom ska smyga sig in och döma våra tankar och vårt undermedvetna är så galna! Det är ju inget en styr över, det är något som blir. Att plågas av dåligt samvete för något som inte är ens fel, eller ens är fel, det är så synd! Jag hoppas att du fått hjälp med att komma bort från de där känslorna, jag vet hur svårt det kan vara att försöka hantera dem på egen hand.
Tack för ett fint inlägg, Helena!
Själv gick jag mycket länge och väntade på att någon skulle komma och avslöja mig: ”du fattar väl att du inte är mamma *på riktigt*, va?”
Tack Carolina! Jag var också helt chockad – ”skickar de med mig den här lilla människan hem, är de inte kloka?”
Eftersom jag har arbetat som psykolog på MVC/BVC har jag hört oändligt många kvinnor berätta om förlossningar som liknade din, Helena. Och jag har hört ännu fler berättelser om förlossningar/mammablivande som i någon mån liknar din även om de kvinnorna slapp de rent medicinska komplikationerna. Och VARJE gång blir jag lika upprörd över alla myter om fantastiska kvinnor som spottar ur sig sina barn med urkraft och därefter ammar utan några som helst problem. Bilden är inte sann!
Nej den är ju inte det! De kvinnorna finns förstås också men de är inte vanligare än oss som inte hanterar föräldrablivandet på det sättet. Och sådär problemfritt som myten gör gällande tror jag att det är ytterst få som upplever det. Och så sitter vi där allihop med våra känslor av skam längst där inne, som vi inte törs ta i eller prata om för att ”man inte får känna så”. Så väldigt synd, och fel. Blir både ledsen och arg bara av att tänka på det.
Jo, så får en mamma känna och så känner många många kvinnor! Jag var så ledsen på BB (även om mina upplevelser inte på något sätt kan möta sig med dina i dramatik) och min man fick av en slump syn på en artikel i en av de tidningar vi fått. Han sa: Det kallas baby blues. Det var oerhört skönt att där och då få ett namn på det för det var jobbigt att inse att jag bytte blöjor under tystnad medan min man småpratade och sa larviga ömhetsord till barnet. Minns känslan när jag gjorde det första gången. Det var underbart. Och som sagt är min kärlek inte mindre för att det dröjde lite.
Det är väldigt viktigt att få ett namn på det, att inse att det är såpass vanligt att någon tyckt att det behövde en benämning. Det är också fint att kunna prata med sin partner om hur det känns, också när det känns sådär fel och konstigt så att man kan hjälpas ut ur det. Det låter självklart men är nog inte det för alla.