Breakfast at Darcy’s

Jag har berättat att jag var i stort behov av avkopplande fluffläsning för en tid sen. Först ut på plan var Ali McNamara och hennes bok om Darcy som ska driva en egen ö och skapa sig ett nytt liv. Som vi alla vet sen tidigare så är jag en svartsjälad typ utan hjärta. Vi ska inte förvänta oss att jag förvandlas till en mysälskande marschmallowsmjukis bara för att jag drabbats av en högst tillfällig mörkeröverdos, men jag tycker ändå att Breakfast att Darcys är helt ok.

Det finns en ansats till genustänk, som kanske inte räcker hela vägen fram, men det är i alla fall en ansats. Det är inte nydanande eller omvälvande eller fantastiskt men det är ju inte heller det jag söker i den. Det är mysigt. Jag längtar till Darcys ö när jag måste göra annat här i livet och jag vet inte när jag satt invirad i en filt och kände mig så varm senast. Faktiskt.

Plus och minuspoäng för att triangeldramat aldrig är något triangeldrama. Minuset kommer sig av att saker och ting händer alldeles för snabbt på slutet, eller i alla fall utanför bild. Det känns lite fånigt, att inte få vara med när de får till det, särskilt som snubben hon får till det med är den enda jag egentligen gillar på riktigt riktigt (förutom advokaten, han är bedårande!).

Som roman betraktad så är den helt ok. Karaktärsbygget imponerar kanske inte jättemycket, men det finns några oväntade svängar och några på riktigt sympatiska personer. Det duger gott för mig just nu. Men jag tror och hoppas att det finns bättre böcker i min fluffhög. Jag återkommer på onsdag med en ny fluffboksrecension.