Här släcker en ner datorn och går från jobbet en fredageftermiddag. Tar sig hem och gör allt det där som fredagar kräver och önskar. Och så slängs ett öga på en skärm och sen är han borta.
När Tomas Tranströmer fick sitt nobelpris till slut så grät jag, för att han var så värdig och för att hans lyrik berört mig. Och nu har han alltså tystnat. Men hans ord lever naturligtvis kvar, tystna kommer han aldrig att göra i oss.
Min favoritdikt är, som för så många andra
Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Så fint, så sorgligt..