Graden av avsky jag känner inför den här boken kan inte beskrivas. Det kan inte ens bli en liten lustig sågning av det här.
Jag vet inte vad som stör mig mest, det kan vara:
1. Att det inte hänger ihop. Edie är helt tyst, innesluten i sig själv, på gränsen till fientlig och redan på sidan 36 blir hon ändå kysst av skolans populäraste kille, efter att de sagt kanske tio ord till varandra och alla var fientliga.
2. Att nämnda kille är galet otrevlig. Han kysser henne och förvandlas sen till en riktigt vidrig översittare, om och om igen. Vilket hon finner sig i för det (han?) är ju så komplicerat. Till och med när han säger: ”jag vet inte gumman, jag antar att en del av mig vill såra dig” sitter hon kvar med inte mer än en lite ledsen känsla.
3. Fördomarna! På sidan 23 börjar talet om att ”han gillar att klippa hår, då måste han ju vara bög, det trodde jag inte”, och sen fortsätter det så. Jag slutade till slut markera alla ställen där fördomar eller skämt om homosexuella förekom. Det är inte en förmildrande omständighet att två av karaktärerna i periferin är bögar när så mycket av ”skämten” görs på deras bekostnad.
4. Alla karaktärer är helt obegripliga. Drivkrafter, humörsvängningar – allt är all over the place och helt omöjligt att begripa. Kanske är det tonårshormonerna…
Det är så dåligt det här. En stund försökte jag övertyga mig om att det var uppfriskande med en småflicksdröm som får sättas på pränt trots att den inte är trovärdig, som en motvikt till alla icke trovärdiga mansfantasier vi översköljs med varje dag. Men jag orkar inte hålla i den tanken, det är för dåligt. Tyvärr.
Det finns två böcker till i serien också. Jag läser inte dem…
[su_note note_color=”#dafdf5″]
EDIES DAGBOK: KYSSAR I PARIS
Författare: Sarra Manning
Förlag: Bonnier Carlsen (2005)
Översättare: Torun Bager, originaltitel: Diary of a crush: French kiss
Första delen i en serie.
Finns inte att köpa längre men om du vill plåga dig rekommenderar jag ett biblioteksbesök.[/su_note]