Den smått galna kärlekshistorien fortsätter…Det finns ingen rim och reson i hur mycket jag älskar Wolf Hall. Jag läste den och fastnade och tjatade mer än lovligt om den. Sen reste jag till Stratford upon Avon av en enda anledning, att se teateruppsättningen av Hilary Mantels historia. Och nu kommer tv-serien. Eller den har kommit redan, BBC visade den tidigare i våras, men svt håller oss på sträckbänken ända till juni. Det klarar jag naturligtvis inte att vänta på så jag köpte dvd:n och har redan sett hela spektaklet, och vilket ljuvligt spektakel det är.
Jag tänker nu skriva om serien avsnitt för avsnitt och passar på att varna för att jag kommer spoila. Texten är skriven till de som läst Wolf Hall och Bring up the bodies/För in de döda, som vet vad som händer. Har du inte läst? Gör det, du hinner före juni!
Avsnitt 1
Redan i första scenen blir jag lugn, för att tv-serien är trogen boken men ändå gör det som måste göras rent dramaturgiskt. Jag älskar hur den salta humorn finns och lyfts. Jag tycker om att presenteras för Cromwell (älskar honom ögonblickligen), Wolsey (älskar honom inte riktigt lika mycket), den Mantelskt otrevliga Thomas Moore som ändå har djup, direkt. Anne Boleyn, kungen som egentligen inte säger mycket men som ändå framstår som den despot/tyrann han är eller kommer att bli. Och så Cromwells familj – fadern, döttrarna och hustrun kopplas ihop så snyggt här. Och jag börjar till och med gråta innan det händer, det som jag vet ska hända och som är mitt mest omvälvande/älskade/hatade ställe i boken, som jag skrivit om här, och sen kan jag inte sluta. Det är mycket känsla redan i första avsnittet vilket förstås bådar extremt gott för framtiden.
Avsnitt 2
Den andra centralpunkten (det offentliga hånet av Wolsey) och jag inser att detta inte är en filmatisering enbart av Wolf hall utan också av Bring up the Bodies. Wolseys fall, början till Cromwells paradoxala resa mot den yttersta makten.
Avsnitt 3
Anne blir drottning och Cromwell går balansgång. En scen som biter sig kvar är den av den fånge Thomas Moore ämnar bränna på bålet, han som sitter ensam i Towern och känner ljusets eldslåga mot handen, känner hur det bränner och vet att nästa dag är det hela hans kropp som ska förgås…
Det är slående hur Cromwell knyts till drottningen, politiskt och känslomässigt vilket gör det som ska komma både hjärtskärande och förståeligt.
Avsnitt 4
Thomas Moores fall. Så oerhört sorgligt… Värmen mellan männen, den som ligger undangömd i romanen lyfts fram i ljuset, Moores betydelse för Cromwells utveckling. Lite tassas det över gränsen till det övertydliga men jag står ut. Mycket handlar om politiken, den gryende demokratin och hur de inte alls kan hantera den…
Avsnitt 5
Lite av ett mellanavsnitt, ett bidande av tid. Cromwells nedbrutenhet inför det kungen låter honom förstå att han måste göra. När kungen nästan dör blir det tydligt hur utsatt Cromwell (och alla runt honom) är, om kungen dör, dör Cromwell.
Hämnden, tvånget och allt det fula bubblar upp till ytan.
Avsnitt 6
Min första tanke efter att ha sett det sista avsnittet är att Damien Lewis är väldigt modig som tagit den här rollen. Han lär ju bli hatad. Kungen är så vansinnigt avskyvärd och det där oförstående leendet på slutet, när Cromwell nästan faller sönder inför honom. Det är barnslig ondska i sin prydno, så bra, så vidrigt!
Jag älskar allt med Wolf Hall, utom det faktum att den där nyckelscenen där kardinalen hånas efter sin död lyfts fram alldeles för mycket. Skedmata inte tittarna som Hilary Mantel skulle sagt, vi fattar. Grejen med den scenen i böckerna är att den finns där men faller i bakgrundsglömskan tills Cromwell plötsligt visar oss att tanken hela tiden funnits hos honom. Det är ett slag i ansiktet, hårt. Jag grät när jag läste det för att jag fick en nyckel till Cromwell som jag inte hade en aning om att jag saknade. Att reprisera scenen för att säkerställa att vi fattar vidden är att beröva oss den där uppenbarelsen och det tycker jag är lite tråkigt.
I övrig är det som sagt prickfritt, och briljant. Det enda tråkiga är att böckerna väl nu gjorts på alla tänkbara sätt och jag har bara att vänta på del tre, det sägs att den ska komma nästa år…
Jag ser fram emot den här serien så sjukt mycket!
Den är så väl värd att vänta på 🙂
Hade jag haft en dvd-spelare hade jag också köpt serien! Men det har vi inte. Och att köpa en enkom för detta? Men å andra sidan, om svt börjar sända i juni och sex veckor framåt (är det bara sex avsnitt?) hinner det ju bli semester och därmed risk att missa något avsnitt. Hm. Den ekvationen tål att tänkas på. Finns kanske någon enkel och billig spelare någonstans ändå?
Vissa kanske skulle betrakta det som aningen överdrivet att köpa en dvd-spelare enkom för Wolf hall, jag är inte en av de människorna – finns det en bättre anledning? 😉 Skämt åsido så tycker jag att svt misshandlar serien en aning, att lägga den mitt i sommaren bäddar inte direkt för bra tittarsiffror, folk kommer ju missa att den finns… Det är bara sex avsnitt och jag gissar att de kommer finnas på svtplay under perioden så det kanske går att se alla avsnitt för den som förstår vikten av planering. Den är hur som helst värd en del besvär, men till exempel en påskhelgsvisning hade varit bättre för oss alla…
En snabb sökning gör gällande att man numera kan köpa en dvd-spelare för under 300 kr. Helt otroligt. Så då skulle jag vilja påstå att saken är avgjord. För är vi på landet eller i fjällen så har vi inget svt play… Och att vara hemma en hel sommar för att kunna se på tv, det är överdrivet, en dvd-spelare är det inte 😉
Helt rimligt!
För många tv-serier och för lite tid! Men kanske ska jag ge plats åt den här när jag är klar med Daredevil.
Förresten, har du sett att jag ska ha kostymdramahelg? Vill du vara med? *reklam reklam* 😉 http://www.vildvittra.se/2015/04/06/kostymdramahelg-vill-du-vara-med/
Jag vet, det är samma sak med böcker, det finns så galet mycket att läsa och se… En sak som talar till Wolf halls fördel är att den är kort, bara sex avsnitt.
Så klart att jag vill vara med, har precis mailat dig 🙂