The Jinx

Jag vet inte var jag ska börja. Jag hörde först om tv-serien The Jinx via mitt husorgan TVdags. Där läste jag om näst sista avsnittet och sedan efter det sista. Det här med verklighet och dokumentär och brott och rättssystem fick mig att tänka tillbaka på förra vårens Paradise lost-period (och den har fortsatt ligga där i bakgrunden sen dess, jag måste nog helt enkelt se om de filmerna, även om jag faktiskt inte alls vill) och hur mycket jag gillade (trots att jag grät mig igenom) den. (Spoilervarning för The Jinx härifrån och framåt!) När sen verkligheten blandades upp med tv-serien när Robert Durst greps kort efter att sista avsnittet sändes blev det ju inte mindre spännande.

Och spännande är det. Robert Durst, ett multimiljardföretags arvprins, har under sitt liv anklagats för tre försvinnanden/mord, han har ett minst sagt liberalt förhållande till sanningen och skrämmer sin egen bror från vettet. Men det går förstås ändå inte att veta vad som hänt, om han är skyldig eller inte. Ofrånkomligt är det dock att den där blicken skrämmer mig, och att han lyckats köpa sig ur knipor som fattigt folk troligen avrättats för.

Visst undrar jag ibland hur ledd jag blir, hur lätt jag följer, visst känner jag mig som alltid med dokumentärer lite manipulerad men det är ju en överenskommelse en har när en börjar se såna här program. Det är en version av sanningen och kan aldrig bli något annat, den heltäckande och sanna sanningen finns inte, och kan framförallt aldrig skildras. The Jinx är det mest nagelbitande spännande jag sett på jag vet inte hur länge, någonsin kanske. Det finns så många frågor, om rättssystem bland annat. Paradise lost och WM3 framstår som en sorts motsats till Durst. Durst välklätt rika snubbe vs Damien Echolls långhåriga trailer trach-snubbe. Och jag tror ju att han som kom undan var skyldig, han som fälldes inte… Jag tycker att The Jinx kunde ha pratat ännu mer om pengar och vad som kan göras med dem. Likhet inför lagen verkar hur som helst inte existera.

Och vad kan jag säga om sista avsnittet utan att spoila, ingenting? Jag vet att många fastnat i den där monologen på slutet, det han säger när han tror att ingen hör. Det gör jag också, men inte i de sista orden. Jag fastnar i det han säger om ett hus och det som ska gömma sig därinne. Då blir det skräckfilmsobehagligt för mig. Över huvud taget är sista programmet läskigt, jag förstår att regissören Andrew Jarecki är lite skakig. Robert Durst må vara gammal, skakig och svag men han är också smart, listig och troligen sjuk. De där samtalen han för med sig själv verkar inte helt friska. Om det sen är en förklaring eller en följd av sånt som hänt (en kärlekslös uppväxt) och sånt han gjort (vi vet i alla fall att han dödat och styckat en människa) låter jag vara osagt. Robert Durst är inte en människa jag skulle vilja ha i mitt liv, hans blick skrämmer mer än det mesta.

The Jinx är så galet bra, se den. Den kommer inte släppa taget.